En av våra mest trogna medlemmar, Erik Berglind i Gävle , har i ett brev tillmig kommit med konstruktiva synpunkter. en del ros, en del ris, men frågorna - och förhoppningsvis svaren - är av intresse för fler än mig och Erik.

så här börjar brevet:

"Hej Per-Anders

Du ber i ett av dina blogginlägg om synpunkter. Varför inte? Som trogen medlem sedan starten och med ett bokinköp från SMB på runt 500:-/månad så tror jag att jag har en del erfarenhet.

Här kommer några funderingar

- Kan ni inte presentera vilken utgivning som ligger i röret? Jag skulle säkert öka mina inköp med minst 50% om jag visste vilka böcker som snart kommer att kunna köpas från SMB. Idag köper jag en hel del från bokhandeln eftersom jag inte vet vad som komma skall. Jag stöttar hellre SMB."

Svar: Detta är önskvärt och vi har öppnat en sida på webben där vi informerar om kommande egenproducerade böcker. men visst kan - och bör - vi göra mer. Det hela beror dels på bristande resurser, dels på att denna fråga inte prioriterats. Jag tror dessutom att mer information om kommande böcker skulle göra att ännu färre lämnar SMB. Vårt bokutbud är rikt och jag tror att de allra flesta skulle upptäcka att böcker som ligger mig särskilt nära om hjärtat är på väg; inom en månad, ett halvår eller ett år.

Våren 1998 inrättades ett bonussystem i SMB. Om dettas förtjänster råder delade meningar, men Gud nåde medlemsservice om det blivit fel i poängberäkningen. Då kommer det genast upprörda mail eller telefonsamtal. Så de hopsparade bonuspoängen måste betyda ganska mycket. Så fungerar nog även jag, för system med bonuspoäng av olika slag finns ju i många olika sammanhang.

Erik fortsätter: "Kan ni inte lägga ner poängsystemet för att köpa bonusartiklar. Urvalet är minst sagt magert när man inte vill ha camo-prylar mm. Jag lovar jag kommer att fortsätta köpa böcker från SMB även utan poäng. Hittills har jag i huvudsak använt mina poäng till olika former av donationer."

Om detta kan jag bara säga att beställningarna av bonusprodukter har mer än tredubblats sedan vi införde möjligheten att delbetala med pengar + poäng. Vad gäller de artiklar som går under beteckningen "SMB Signum", t.e.x. Försvarsmaktens klassiska persedelpåse, är efterfrågan enorm. Tur att vi har ordentliga lager. Jag kan dock lova att bonussystemet skall utvecklas med fler böcker och bra produkter i övrigt.

Erik går även in på värdecheckarna, en för många kär företeelse som vi använt ända sedan SMB grundades för många år sedan.

Så här skriver Erik: "Varför dela ut värdecheckar? Om det gagnar SMB att jag lämnar en fast summa via autogiro varje månad så är det gott nog för mig. Använd värdecheckar (och poäng) till att utveckla verksamheten istället för att "muta" mig och övriga medlemmar. Om vi absolut ska ha någon form av belöning kan den sättas in på ett personligt saldo. Spar åtminstone in kostnaden för att trycka värdecheckar och kostnaden för att skicka ut dem."

Svar: Värdecheckarna är av många väldigt uppskattade och har kommit till flitig användning. Vi har valt att göra som ICA och KF, d.v.s. dela ut fysiska värdebevis som kan lösas in i samband med beställning. Detta dels för att vårt it-stöd i dag inte tillåter gottskrivning på konto hur som helst (värdecheckspengar är avsedda för att beställa böcker från SMB med och kan inte växlas in mot kontanter), dels för att värdecheckarna är uppskattade. vissa ramar t.o.m. in dem och hänger upp på väggen.

Erik, som betalar in via SMB autogiro, fortsätter: "Ordna en funktion så att vi kan gå in via hemsidan och kontrollera saldot. Det känns lite svävande att inte ha full kontroll över sina pengar."
Svar: kan inte annat än hålla med. Vi börjar dock med att lägga in en ordentlig saldouppgift på fakturan. Förhoppningsvis kan det vara klart i mars månad.

Erik fortsätter:
"Detta var några förslag i all välmening från en entusiastisk medlem som växte upp på den tiden när det var julafton när Cornelius Ryan kom med en ny bok var femte år.
Men när jag ändå är igång ska jag passa på att "skälla" lite också.
Jag tycker att det är för mycket felstavningar och grammatikfel i SMB:s egna utgivning. Lågvattenmärket var Guj Sajers bok. Språkgranskaren måste ha varit mycket trött under arbetet.

Förra månaden kom "För Finlands frihet". En bra sammanställning ända fram till sidan 138 där det skrivs om det förestående fredsslutet mitt på sidan. Sedan återkommer skrivningen om fredsslutet två tre gånger till. Jag förstår att det ska stå krigsslutet men det skämmer i onödan en i övrigt bra bok.

Igår skulle jag belåtet börja bläddra i första delen av första världskrigs serien. Jag han bara vända på försättsbladet! I rutan med kartsymboler finns bara rektanglar. Ni har helt missat att sätta in de organisatoriska styrkesymbolerna. Som välövad fa aktiv vet jag hur många kryss en division ska ha men jag är rätt säker på att alla läsare inte är det.

SVAR: Det är många, även undertecknad, som störs av rena språkfel. Erik har rätt och vi har lagt om rutinerna för att säkerställa att språkgranskningen håller en högre standard i framtiden. Att helt plötsligt börja ge ut 35 böcker i egen regi/år har stressat organisationen, men nu är vi i kapp.

Erik avslutar: "Det där med stavning och grammatik är faktiskt det enda som jag tycker är värt att kritisera. I övrigt anser jag att SMB har utfört en kulturgärning genom att driva fram en utgivning av historisk litteratur som vi inte kunde drömma om för bara tio år sedan.

Tack för ett gott arbete.

Med vänlig hälsning

Erik Berglind"

Tack Erik för ditt brev. Din kritik är konstruktiv och jag garanterar att det lyssnas på den. Det som går att åtgärda kommer också att åtgärdas.

På vakt i öster!

Som bekant har SMB ett nära samarbete med såväl finländska militärhistoriker som finländska förlag. Vi har också många medlemmar på östra sidan Bottenhavet. En del av dem är veteraner från vinter- och fortsättningskrigen. Det de har att berätta är alltid intressant. Här är ett av de brev som nått mig från Finland på senare tid, närmare bestämt från Gösta Karlsson i Larsmo. Med hans tillstånd återger jag brevet på denna blogg. Det är långt, men synnerligen läsvärt.

Gösta skriver:

"Värderade medlemmar i redaktionen för
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek!

Tack för att jag fick bli medlem i det rikhaltiga Militärhistoriska Biblioteket! Min hemort är Larsmo i Österbotten, en skärgårdskommun med något under 5000 innevånare av vilka omkring 95 % har svenska som modersmål.

Jag är en gammal krigsveteran från vårt Fortsättningskrig och försöker aktivera mina gamla frontkamrater i den mån sådana finns kvar. I 21 år har vi samlats en gång varje månad till en gemensam lunch.

Gruppen består av veteraner från det svenskspråkiga regementet IR 61 som leddes i slutskedet av den legendariska översten Marttinen. 'Vårt kompani var sammansatt av utbildade pansarjägare från min födelsekommun Purmo och grannkommunen Esse och kämpade i det vi kallade Kanonkompaniet.

Befälet hade utbildats senhösten 1939 med Bofors pansarvärnspjäser och uppövade sin skicklighet under Vinterkriget med framgång. Under Fortsättningskriget prövade vi olika typer av antitankvapen och i slutskedet använde vi delvis ryska 76,2 mm krigsbyteskanoner; också dessa med pansarskott.

Vi var med i de svåra vårstriderna 1942 i Östkarelen och sen i ställningskriget på Schemenski- avsnittet intill mitten på maj 1944. Sen blev det en snabb avmarsch till Karelska näset i mitten på juni för att kämpa oss fram till Tienhaara där vi övertog frontansvaret den 22 juni på eftermiddagen och låg i groparna i sex synnerligen blodiga veckor.

I mitten av november blev vi hemförlovade och en svår övergångstid till det civila utarmade Finland följde. Psykologer och krisgrupper var inte då ännu uppfunna. Många klarade inte av anpassningen till det civila med den belastning krigsupplevelserna hade kvarlämnat hos individerna. Den tysta tiden tog vid och i dag bearbetar vi under temat:? 60 år av tystnad? trauman, som fortfarande belastar de flesta kvarvarande krigsveteraner.

Jag leder en grupp som var mina krigskamrater i skyttegravarna, nu för 21 året i följd. De yngsta är 83 och de äldsta 94 år. Själv är jag 86 år och dras med olika följdsjukdomar från de svåra åren, men jag klarar av att dokumentera och bearbeta för att hjälpa de ensamma till slutet. Krigsveteranerna liksom åldringar överlag får en god vård på våra sjukhus och åldringshem. Men ensamheten och trauman som hänger med i nattsömnen skapar onda cirklar och nöd.
Under 1980-talet skrev vi ner mängder med upplevelser och svårigheter som inte finns dokumenterade i krigsarkiv. De som skrev för krigsarkiven, visste inte mycket av det som dagligen hände i skyttegravarna eller på Ingenmansland. Harry Järv, en av mina veterankamrater, undantagen. Han har dokumenterat en hel del fram tills han miste sitt ben och kom över till Karolinska sjukhuset i STHLM.

Vi har främst koncentrerat oss på att dokumentera veteranernas egna minnen, som ibland kan vara bedrägliga, men de verkligt svåra ögonblicken i striderna, när man såg döden i vitögat, de går aldrig ur; inte skriken från sårade, som ingen kunde hjälpa, inte synen av de sönderslitna kamraterna eller stanken från döda fiender, som också var människor.

Många har kvar enkla dagböcker, som friskar upp minnet och gör det möjligt att rama in händelserna i ett riktigt tidschema. Vi har också, så länge krafterna tillät detta, gett ut egna förbands krigsböcker, som nu efterfrågas av andra generationen ättlingar. Jag har många förfrågningar om var farfar eller morfar tjänstgjorde och stred under krigen från ättlingar i Sverige och Finland.

Under den tysta tiden talade man inte om krigets elände och vanvett, inte frågade heller ungdomarna. Det fanns annat som var intressantare och trevligare. Men med åldern kommer frågorna, som inte i nutid helt kan besvaras. Svaren har gömts efterhand som de forna krigarna har bäddats ned i fosterjorden.

Sen i slutet av 1970-talet har jag arbetat med olika veterangrupper för att dokumentera de olika förbandens insatser. De egna förbandens böcker behandlar Vinterkrigets IR 9 på Summa avsnittet och svenskspråkiga artilleriförband. De svenska förbandens insatser under Fortsättningskriget har utmynnat i ett antal böcker, som nu blir mer och mer efterfrågade av yngre generationer.

I våra svenskspråkiga förband deltog rikssvenska frivilliga, främst i IR 13 med den nyligen avlidne överstelöjtnant Orvar Nilsson i spetsen för den grupp som i efterhand har förärats namnet? Tigrarna vid Tali ?. Kämparna gjorde också skäl för namnet och glöms inte i vår krigshistoria.

I regementets jägarpluton kämpade Bo Nilsson, en oförvitlig kämpe som mest rörde sig bakom fiendens linjer. I min nuvarande grupp finns en kvar som deltog i Bo Nilssons djärva färder och specialuppdrag. I samma jägarpluton verkade även Uno Bengtsson, som var med redan under Vinterkriget och togs som fånge. Han kom i Fortsättningskriget för att hämnas för den behandling han utsattes för under fångenskapen. Han förärades namnet Jandeba-Benke och var fruktad av fienden.

Under våra samlingar har vi som tema behandlat de frivilligas insatser.
Jag hade själv en frivillig svensk fänrik Bengt Hedlund från Skövde som plutonchef under en kortare tid. Vi hade hållit kontakt fram tills han med sin hustru Mary flyttade till Spanien. Paret besökte oss rätt regelbundet i Österbotten.

Jag har boken Svenska frivilliga i Finland 1939-1944 och böcker som behandlar både danskarnas och norrmännens insatser i våra krig. Arne Christensen från Charlottenlund utanför Köpenhamn kom redan under Vinterkriget, stannade här under mellanperioden och anmälde sig på nytt till krigstjänst sommaren 1941 och blev överförd med en dansk kamrat till vårt kompani.

Arne besökte vårt land regelbundet fram till ålderns höst och varje år, på landets självständighets dag, skulle danska färger pryda krigargraven i min gamla hemkommun. Vi hann fira hans 90-årsdag innan han avled. Han betraktade Finland som sitt andra fosterland. Arne var en ärans man med ädelt och hurtigt sinne, saknad av krigskamrater men även av många kamraters närstående. Han vann folkets hjärtan.

Jag själv då, Gösta Karlsson, född 1922 med två äldre bröder och fyra systrar. Jag gick i en liten byskola och hade som huvudlärare en veteran från frigörelsekampen 1918. Han sårades samma dag, som överste Olof Palme stupade i striderna i Tammerfors. Jag och min hustru har besökt överstens grav i Sigtuna intill klosterkyrkan.

Min lärare hade ett ärr i pannan efter en gevärskula som så nära hade tagit hans liv. Han var fosterländsk, vad annat, och lärde oss elever det väsentligaste om Sveriges och Finlands gemensamma historia. Skeenden kring Första Världskriget var ofta hans andra stora tema. Min egen första krigsbok ?Melins kompani, beskriver min lärares eget kompanis insatser. Boken utgör en pärla fortfarande i min bokhylla.

Som tonåring läste jag böcker som beskrev Första världskriget bl.a. På Västfronten intet nytt och Slaget om Verdun. De stora böckerna som behandlar Leningrad under 900 dagar, slagen om Stalingrad och Berlin har genomgåtts under pensionärstiden. Vår truppenhet såg mynningsflammorna från Tikhvin och Leningrad i nattmörkret och hörde stridslarmet under de pågående utdragna striderna. Det hela var ett stort drama.

Jag och några av mina krigskamrater har besökt ett antal gånger Atlantvallen och Invasionskusten och många av de stora begravningsplatser som finns på de nämnda områdena. Även ön Jersey i kanalen, de stora helt förstörda storstäderna i Tyskland och landets i tiden vackraste stad Dresden, som de allierade helt förstörde sedan slaget redan var vunnet. Det blev en stor skamfläck för de aliksom utrotningslägren för Tyskland. Vi har självfallet besökt egna stridsplatser där så många kamrater slets sönder, fällt tårar och uttalat tacksamhet för varje dag och stund livet oss ger.

Under efterkrigstiden har jag läst det mesta som kommit ut på svenska i Finland om landet krig under 1900-talet samt en del finska utgåvor och även en del böcker som utkommit i vårt gamla moderland.

Jag måste väl bekänna att jag arbetat som lärare i historia under en lång tid av mitt yrkesverksamma liv. Den uppgiften förföljer mig fortfarande. Även om vi veterangubbar samlas för kamratskapets skull talar vi inte enbart om kriget. Vi försöker stöda varandra och hjälpa varandra på olika sätt intill det bittra slutet. Vårt huvudtema : ?Vår broder lämnar vi ej? är det viktigaste, men vi har utvalda andra teman som vi också ger tid.

?Sju minuter på havet?, boken jag erhöll från Ert bibliotek blev ett intressant tema. Vår hotellvärd hade tjänat vid marinen under efterkrigstiden, han är, som löjtnant fortfarande aktiv inom en minröjningsgrupp med ständig beredskap. Han gjorde föreläsningen synnerligen intressant. Boken ?Luftkriget över Finland? blir nästa tema. Den beskriver många luftstrider vi såg på första parkett; spännande och djärva över Juustila, Tienhaara och Ihantala.

Jag läser böcker och gör sammandrag som veteranerna orkar ta emot. Min huvuduppgift är fortfarande, att dokumentera enskilda veteraners upplevelser och behandla trauman som fortfarande plågar och stör nattsömnen. Det tar tid efter en lång tystnad och en del måste få tid på sig för att komma över och eliminera själens smärtor. Detta är nu min viktigaste uppgift som 86-åring, därför hinner jag inte läsa allt som intresserar. Mina äldre bröder och fyra svågrar var alla inkallade i armen. I dag är jag ensam kvar.

Jag tar gärna emot Pennan & Svärdet och förslag på nya boktitlar. Ert bibliotek är något unikt och kontakten gläder mig. Tack alla medverkande och alla glada flickor som hjälper i arbetet!
Ni gör en stor gärning, som jag hoppas hjälper svenska ungdomar och äldre att förstå våra problem under 1900-talet och vår gamla gemensamma historia.

Ta emot min varma erkänsla!
Gösta Karlsson"

Tack Gösta för att du vill dela med dig av dina erfarenheter och upplevelser. jag och många med mig är glada över att du och många andra veteraner vill vara med i SMB och på så sätt dels förstå vår nutida historia, men även påminna om att Sverige och Finland har drygt 600 år av gemensam historia.