Start / Boklista / Tvekampen

En katt bland hermelinerna


AV BO ERIKSSON, FIL.DR. I HISTORIA VID STOCKHOLMS UNIVERSITET

Medeltiden försvinner och unionen med den. Under Gustav Vasa börjar en allt starkare och allt mer aggressiv svensk stat växa fram. Men Danmark är alltjämt jätten i Norden och i öster håller det moskovitiska riket på att expandera. Andra volymen om Krigen kring Östersjön handlar om Östersjöländerna under 1500-talet. Här får du träffa en fader och en son som visste att slå mynt av det blod som flöt…

 

LÄS ETT UTDRAG HÄR [Adobe Acrobat PDF - 618.04 KB]


Yra av framgång, men framför allt hatiska gentemot bönder och andra civila som hade irriterat och försenat den svenska armén under vintern, påbörjade svenskarna i augusti 1565 plundringen av Varberg. Gamlingar, kvinnor och barn slets ut ur sina hus. Somliga mötte ett öde nästan värre än döden: de fick se sin make eller far brutalt misshandlas till döds, bevittna gruppvåldtäkter eller höra det plågsamma ljudet av barn som skrek i panik. En del skonades, men flertalet mördades. Enligt order skulle alla män i Varberg i krigförande ålder avrättas – på plats, omedelbart och utan nåd. Prästen halshöggs utanför kyrkporten och staden försvann snart i ett brinnande inferno.

När Varberg väl låg i aska och ruiner undrade en grupp sotiga och tillfångatagna utländska legosoldater, som hade slagits på den danska sidan, vad som skulle ske härnäst. En av deras officerare, en 45-årig man, tog beslutsamt ett steg fram. Han lade symboliskt ned sin hjälm och sitt svärd på marken framför en både nyfiken och road svensk krigsöverste. På franska presenterade han sig som Pontus, son till Jacques d’Escouperie, Seigneur de Russol de la Gardie. Ivrigt ställde han sig till den svenska krigsmaktens förfogande.

Femton år senare stod samme man på estnisk mark med en svensk överbefälsstav i handen. Framför honom brann Narva och han skonade ingen.




Pontus de la Gardie

Pontus De la Gardie höll huvudet kallt och krutet torrt var han än befann sig.



Lejonet vaknar

Sveriges väg till europeisk överhöghet och stormaktstid kantades av krig i alla väderstreck. De brinnande stridshärdarna låg som ett pärlband runt havet. Här fanns arbetstillfällen och krigen runt Östersjön lockade därför äventyrare och lycksökare från Europas alla länder. Framför allt var det Sverige som lockade: den svenska kronan var nämligen en god och generös arbetsgivare. Många utländska krigsbefäl lyckades bygga upp enorma förmögenheter. När de sedan gifte sig och skaffade barn i sitt nya hemland – vissa erhöll till och med en adelstitel för sina krigiska insatser – var deras lycka fullständig. En legosoldat som tjänade storkovan på att verka i den svenska armén var just fransmannen Pontus De la Gardie (1520–1585). Sonen Jacob De la Gardie (1583–1652) ärvde inte enbart faderns rikedomar; kraven på att också han skulle lyckas var minst lika stora. Han uppfyllde sannerligen också alla förväntningar.

Historien om Pontus De la Gardies levnad är i sanning minst lika dramatisk och spännande som vilken Hollywoodfilm som helst. Det är emellertid ingen snyftare, utan den här historien vänder sig till dem som gillar action och framgångssagor. Hans vandring från ett litet kloster i Languedoc till Varbergs ruiner och vidare till för fransmännen exotiska platser som Kexholm och Narva var ett resultat av denne mans oböjliga vilja och courage att aldrig ta ett steg tillbaka. Det bör ändå påpekas att hans karriär tog fart parallellt med Sveriges väg till stormakt.

Den svenska kronan och krigsgeniet De la Gardie stod under en tid i ett nästan symbiotiskt förhållande till varandra. De svenska krigsframgångarna i öst på 1580-talet berodde till stor del på denne mans militära genius – och på Johan III:s aggressiva politik som tvingade honom att vara där. Pontus De la Gardie är utan tvivel ett av de mest namnkunniga befäl Sverige har haft – och han var inte ens svensk.

 

Legoknekt

Från början ville Pontus bli präst och gick därför i lära i kloster. Något fick honom på andra tankar och som vuxen man lämnade han sitt soliga Languedoc för ett betydligt kallare och råare Danmark – och blev officer med befäl över ett regemente legoknektar. Så kom nordiska sjuårskriget (1563–1570) och svenskarnas fruktansvärda stormning av Varberg i augusti månad 1565. Ödeläggelsen av Varberg var inte unik. Den var snarare en logisk fortsättning på de plundringar, avrättningar och mordbränder som hade pågått sedan blodbadet i Ronneby 1564, då en hel stads befolkning mördades.

Att Pontus valde att byta arbetsgivare under pågående krig var inte ett tecken på feghet, inte heller på illojalitet. Det var snarare regel än undantag att tillfångatagna legosoldater bytte sida – mot bra betalning förstås. På bara en dag, ibland, endast efter några timmars förhandlingar, kunde en trött krigsfånge med slokande huvud förvandlas till en respekterad militär i den svenska kronans framgångsrika armé.

Det visade sig vara ett lyckat val – för båda parter. Krig i största allmänhet och de svenska i synnerhet var lönsamma affärer för den som visste att välja rätt sida i kampen. Den svenske kungen förstod att belöna sina officerare väl och på bara några år lyckades denne utländske kondottiär bygga upp en förmögenhet som inte stod svensk aristokrati långt ifrån. År 1569 kom också adelstiteln – bara fyra år efter förlusten av Varberg! År 1571 upphöjdes De la Gardie dessutom till friherre och erhöll därvid godset Ekholmen.

Framgångarna slutade inte där. Pontus De la Gardie fick äran att få gifta sig med en oäkta dotter till kung Johan III: den 26 år yngre Sofia Johansdotter (Gyllenhielm). Detta äktenskap förbättrade en redan god ekonomi. Det påstås dock att en läktare i kyrkan brakade sönder under själva vigselakten och att en person omkom i förödelsen. Hans belackare menade att det var ett dåligt omen och ett synligt bevis på Guds dom över äktenskapet.



Kexholm 1580

Det unga svenska artilleriet spelar mot Kexholms murar 1580. Pontus De la Gardie ökade graden av professionalism i den svenska hären.

 

Lyckan står den djärve bi

Därefter följde andra titlar och uppdrag. De la Gardie verkade som svensk diplomat till bland annat påven och den tyske kejsaren. Han utnämndes också till riksråd, ett hedersuppdrag som gav honom ett direkt inflytande över den svenska utrikespolitiken. År 1575 tog han klivet över Östersjön, som nyutnämnd ståthållare över Estland.

Beslutet att lämna Sverige fattades i enlighet med både hans egna planer och kungens. Tidigt gav han sitt orubbliga stöd åt Johan III:s krigshetsande politik gentemot Baltikum och Ryssland. År 1580 utnämndes den före detta krigsfången och franskättlingen till överbefälhavare över de svenska trupperna i östra rikshalvan. Liten hade nu blivit stor, men han gjorde skäl för sina gyllene sporrar. Pontus De la Gardie var en högt respekterad – och av fienderna fruktad – befälhavare. På vintern 1580 genomförde han ett djärvt tåg över Finska viken, som låg frusen, och intog fästningarna Wesenberg och Tolsborg. Tåget över Bält 1658 är alltså på intet sätt unikt i svensk krigshistoria.

Särskilt skicklig var han på att belägra och inta städer. De löpgravar i sicksackmönster som grävdes i samband med belägringarna av Kexholm 1580 och Narva 1581 var en nyhet i tiden. Bakom dem stod – förstås – Pontus De la Gardie. Vissa saker lärde han sig dock aldrig. En var att undvika blodbad i samband med intagandet av städer. Erövringen av Narva var en upprepning av Varberg, fast tiofalt värre. Staden stormades, vilket resulterade i ett blodbad: fyratusen soldater och stadsbor slaktades. ”Män föllo, kvinnor föllo, barn föllo, ingen skonades”, skrev han hem.

Det andra han aldrig lärde sig var att simma. Pontus De la Gardie dog i en drunkningsolycka i floden Narova 1585. 



landsknektar

Under tvekampens inledande tid dominerar landsknektarna krigföringen: hårdföra, brutala professionella soldater som ofta rekryterades från kontinenten. De var trogna sina herrar så länge de betalade. Under 1500-talet hade generellt sett den danske kungen ekonomi för att hyra in landsknektar, medan de fattigare svenskarna satsade på att få till stånd en inhemsk armé.

Det mesta hos SMB är bra. Böckerna är vetenskapligt granskade.

Christer Olausson, anställd på Lv 6, Härpling