Division Nordland

Skandinaviska SS-frivilliga i strid

För första gången skildras i en bok på svenska den fascinerande historien om Himmlers favoritförband i Waffen-SS: III SS-pansarkåren med dess svenska, norska och danska krigsfrivilliga. Som ett politiskt och militärt elitförband i Waffen-SS stred denna pansarkår i Ingermanlands sumpmarker, vid den historiska staden Narva, i Kurlands skyttegravar, på Pommerns slätter, vid Oder och under slutstriden om Berlin 1945.

Vårt nästa motståndsnäste i Berlin blev ett väldigt fabrikskomplex, krönt med de för oss svenskar välkända initialerna ASEA i jättedimensioner. Det blev en fästning som länge höll de anstormande ryssarna tillbaka. Deras förluster var gräsliga, för vi kunde beskjuta dem ur alla möjliga vinklar tack vare fabriksbyggnadens placering. Då satte de in grovt artilleri! Det sjöng och dundrade runt omkring oss och av lufttrycket kastades vi halvt bedövade hit och dit mellan väggarna. De försvarare som dödades av nedstörtande väggar, tak och bjälkar var fler än de som träffades direkt eller av splitter. Det blev outhärdligt att stanna kvar i detta inferno av virvlande sten, järnskrot och slappa blodiga kroppsdelar i en luft som var omöjlig att andas, fylld av kalkdamm och krutgaser. Åter slog vi oss ut med döden hårsmånen efter oss.

När Tredje riket gick under i en storm av järn och eld från Röda armén fanns i april 1945 en handfull överlevande svenskar ur SS-pansargrenadjärdivision Nordland bland försvararna av Hitlers rikskansli i Berlin. De preussiska kungarnas huvudstad, men även nazistregimens tilltänkta ”storgermanska” Metropolis, var i april 1945 en svårt sargad stad. Tredje rikets territorium hade krympt så drastiskt att de slagfärdiga berlinarna skämtade om att Hitler numera kunde ta spårvagnen mellan öst- och västfronten. Men hur hamnade svenska och andra skandinaviska SS-frivilliga i apokalypsens Berlin i april 1945? Om detta berättar utförligt boken om Division Nordlands historia 1943–1945.

Nordiska frivilliga

En Vielfachwerfer vid Narva i mars 1944 med plats för 24 stycken 8 cm raketer monterade på en svängbar lavett. Månadens förmånsbok innehåller en rad tidigare okända, unika och hittills opublicerade fotografier.

När tyska trupper ur Wehrmacht och Waffen-SS i juni 1941 under operation Barbarossa stormade österut genom Sovjetunionen fanns skandinaver med i de tyska leden. SS-chefen Heinrich Himmler hade sedan 1940 rekryterat ”germanska frivilliga av nordiskt blod” till sina fältdivisioner i Waffen- SS. Ur vapenbrödraskapet i denna militariserade och ideologiskt motiverade SS-elit ville Himmler skapa en ”pangermansk armé”. Boken om division Nordland visar intressant nog att Waffen-SS i första hand inte var ett militärt utan ett politiskt fenomen, att på sikt rekrytera en ideologiskt pålitlig kader av politiska funktionärer, oavsett om de var tyskar, svenskar eller norrmän, för administrationen av det framtida ”storgermanska riket”.

Nya divisioner

”Ge oss pansar! Annars går denna härliga trupp under!”, skrev i februari 1943 Felix Steiner, chef för pansargrenadjärdivisionen Wiking, till Himmler. En av orsakerna till de höga förlusterna i Waffen-SS var bristen på egna pansarförband i de offensiva uppgifter som SS-förbanden ofta tilldelades. Under sommaren och hösten 1943 bildades därför III (”germanska”) SS-pansarkåren, som bestod av SS-pansargrenadjärdivisionen Nordland och SS-pansargrenadjärbrigaden Nederland. För att öka slagkraften tillfördes Nordland den förstärkta SS-pansarbataljon Hermann von Salza. I Nordlands pansarspaningsbataljon tjänstgjorde även ett fyrtiotal svenska SS-frivilliga, utrustade med halvbandvagnar med kulsprutor och granatkastare.

Hårda strider

Boken skildrar på ett intresseväckande sätt hur denna SS-pansarkår i december 1943 överfördes till fronten i Ingermanland utanför det belägrade Leningrad. När Röda armén i januari 1944 slog ut sin storoffensiv mot pansarkåren utraderades hela tyska kompanier och bataljoner. Men SS-förbandens slagkraft bidrog till att den tyska fronten i februari 1944 kunde stabiliseras vid ett brohuvud kring staden Narva, där häftiga strider rasade fram till att tyskarna evakuerade Estland i september 1944. Boken om division Nordland innehåller ett flertal citat ur hittills opublicerade dagböcker och personliga minnesanteckningar. Från striderna om brohuvudet Sivertsii vid Narvafloden antecknade den norske SS-pansargrenadjären Odd Angelsen:

Natten den 24 februari 1944 tog sig ryssarna in i våra skyttegravar och dödade tolv av våra ’gutter’ som stod på vakt, troligen hade de somnat på sin post. Ingen av oss hade haft mer än en timmes sömn sedan vårt motangrepp startade. Vi var så trötta att ingen av oss orkade röra en arm eller ett ben. Det var dessutom så kallt att uniformen var stelfrusen på kroppen. Alla var smutsiga och otvättade och ingen av oss hade bytt underkläder på länge. Skjortor och pullovrar var fulla av löss. Jag hade gått utan strumpor i mina läderstövlar i 14 dagar och var utan känsel i benen. Och här stod vi på vakt natt efter natt utan avlösning. Varje natt skickade vi ut spaningstrupper och på dagarna kunde vi räkna med en oavbruten rysk beskjutning mot våra värn av artilleri och granatkastare i timtal. Det fanns heller inga bunkrar att söka skydd i och förhållandena var kort sagt svåra att föreställa sig för dem som inte upplevt detta själv. Den 26 februari hade vår stridsgrupp krympt till 56 man och samma kväll kom ryska bombplan och dödade ytterligare nio man.

Under sensommaren 1944 var brohuvudet vid Narva den östligast belägna delen av den tyska östfronten. För Himmler och SS var striderna vid Narva 1944 heller inte vilket frontavsnitt som helst, utan hade ett högt prestigevärde. I sin propaganda anspelade SS även på de danska korstågen i Estland på 1200-talet och Tyska ordens ”historiska mission mot öster” vid Narva. SS pekade även på Karl XII:s glansfulla segrar och framför allt karolinernas triumf mot Peter den store vid Narva i november 1700. Division Nordland skildrar förbandets strider i flera faktarutor även olika svenska inslag i Baltikums historia. Ett bland flera exempel är Nordeuropas fram till mars 1944 kanske finaste barockstad: det gamla svenska Narva. Den danske artilleriofficeren Erik Lærum antecknade i sin dagbok efter kårens reträtt ur Ingermanland:

Efter några dagar fick vi den sedvanliga ordern om att staden Narva skulle hållas till sista man. Vi soldater fäste inte numera någon större vikt vid denna fras. Men för de stackars invånarna var det dödligt allvar. De fick order att utrymma staden inom tre veckor och evakueringen inleddes nästan omedelbart. Det var den sorgligaste syn man kunde se: kvinnor och äldre var i majoritet. Ryssarna hade decimerat befolkningen när de ockuperade Narva 1940: tretusen män ur den intellektuella klassen hade hämtats till ”förhör” och de hade aldrig setts till sedan dess. Det var 10 procent av stadens befolkning på 30 000 personer. Resten drog åstad i mars 1944 och de återsåg aldrig Narva mer. De lämnade staden med sina ägodelar, instuvade i alla slags fordon, ofta med barnen sittande på lasset.

Den 6–7 mars 1944 anföll sovjetiska bombflygplan Narva och lade Erik Dahlberghs karolinska stad totalt i grus och aska. Under 1950-talet revs slutligen ruinerna från den svenska tiden i Narva.

Intensiva ögonvittnesskildringar

I boken om division Nordland skildras i ett antal faktarutor även olika vapens historia och funktion: exempelvis Sturmgewehr 44, Nebelwerfer, Schützenpanwerwagen och Tigerstridsvagnen. Likaså skildras SS-pansarbrigaden Gross historia 1944 och den sovjetiska respektive tyska ockupationen av Estland. Efter hårda strider i den så kallade Tannenbergställningen väster om Narva, där pansarkåren mot alla odds i juli och augusti 1944 lyckades avvärja flera sovjetiska storanfall i riktning mot Tallinn, sattes den i september in utanför Riga. Under hösten och vintern deltog Nordland och Nederland i försvaret av Kurland. Den norske SS-pansargrenadjären Knut Baardseth antecknade:

Under 14 dagars tid utsattes vi vid Preekuln för en intensiv beskjutning av tungt sovjetiskt artilleri. Vi var inte vana vid intensiteten och träffsäkerheten i beskjutningen och kunde inte begripa hur det hela hängde ihop. Våra granatkastare och artillerister skiftade sina eldställningar ständigt, men inget hjälpte. Det var nästan som om våra ställningar drog till sig de sovjetiska granaterna. Något skumt var det givetvis med det hela, men det tog lång tid innan vi kom på orsaken. Det visade sig att 5–6 ryssar och några tyska desertörer hade inrättat sig i Preekulns kyrktorn och därifrån ledde den sovjetiska elden med radio. Och alla hade SS-uniformer! Deras papper var naturligtvis i ordning och de hade till och med foton som visade vilka byar i Tyskland de kom ifrån. Men de hade gjort ett stort misstag: de hade sytt på gradbeteckningarna fel. Det var helt ofattbart att de gjort sådana tabbar när deras insats var så välplanerad i övrigt, men så var det. Resultatet var att hela gruppen arkebuserades. Tyskarna tillhörde den antinazistiska ”Nationalkomitee Freies Deutschland”. Röda armén hade en livlig agentverksamhet i Kurland med både tyska och sovjetiska agenter som slussades genom linjerna i tysk uniform.

Striderna i Tyskland

I slutet av januari 1945 evakuerades resterna av III SS-pansarkåren sjövägen från Kurland till Stettin. Redan efter kort tid sattes dock Nordland och dess överlevande svenskar i divisionens pansarspaningsbataljon in som spärrförband mot Röda arméns offensiv genom södra Pommern. Kompanichefen, Obersturmführer Georg Langendorf, skrev i sina opublicerade minnen:

Ett tjugotal sovjetiska T-34:or börjar köra mot oss på ett avstånd av 900–1 200 meter. Jag underrättar  bataljonschefen och meddelar även två egna Kungstigrar i byn Vossberg. Från slottsgården brummar dessa genom parken och intar en kamouflerad ställning med skjutriktning mot de avancerande T- 34:orna. På idealavstånd öppnar Kungstigrarna eld och skjuter de flesta fientliga vagnarna i brand. Några T-34:or tar skydd bakom en husgrupp och öppnar eld mot bataljonens reträttväg ut ur Vossberg som leder genom en järnvägsviadukt som går under linjen Stettin–Freienwalde. Av våra halvbandvagnar träffas 2–3 stycken och börjar brinna inne i viadukten som ett hinder för de övriga av våra vagnar. Münnichs pansarvärnspjäs träffar den närmaste T-34:an och oskadliggör den turligt nog. Vår bataljon räddas i praktiken av dessa båda Kungstigrar ur den farliga fällan i Vossberg.

Kårens förband retirerade under mars mot Oder, där en ny frontlinje kunde upprättas. Den 16 april inledde emellertid fältmarskalk Georgij Zjukov sin storoffensiv mot Berlin vid Seelowhöjderna. SS-pansarregementet Nordland med Tigrar, Pantrar och stormkanonvagnar förstörde ett hundratal sovjetiska stridsvagnar vid Buckow, men maldes ner av övermakten. Resterna av regementena Norwegen och Dänemark försöker hejda den sovjetiska ångvälten och dras in i slutstriden om Berlin i april och maj 1945. I olika faktarutor skildras även de sovjetiska massvåldtäkterna i Berlin, liksom levnadsödena hos olika huvudagerande i boken och vad som hände med dem efter 1945. Division Nordland illustreras även med delvis tidigare okända och opublicerade fotografier.

Verkligheten bakom Waffen-SS suggestiva rekryteringspropaganda: en lång rad stupade SS-soldater från Skandinavien, Tyskland, Nederländerna och Rumänien ligger i snön bakom ett träskjul i Narva i avvaktan på begravning. Tiden är februari 1944 efter Röda arméns storoffensiv genom Ingermanland, då hela kompanier och bataljoner ur III SS-pansarkåren utraderades.