Stalingrad
Stalingrad var en stad, ett slag och en massgrav: en stad som bar Stalins namn och som Hitler till varje pris ville krossa, ett slag som blev vändpunkten i andra världskriget och en massgrav för en hel armé. SMB presenterar en framställning om Stalingrad som i detaljer och illustrationer är överlägsen alla tidigare böcker i ämnet.
Generallöjtnant Vasilij Tjujkov och hans 62. sovjetiska armé bet sig fast med ryggen mot Volga med order att kämpa till sista man. Förhållandena var fruktansvärda och blev bara värre. Det fanns ingenstans att ta skydd och ingenstans att gömma sig. Striderna pågick dygnet runt. Ändå bet sig försvararna i 62. sovjetiska armén fast vid flodkanten. Den 14 september 1942 anlände förstärkning i form av 13. gardesskyttedivisionen och armébefälhavaren Vasilij Tjujkov minns första mötet med divisionschefen Aleksandr Rodimtsev:
"Klockan 14 infann sig chefen för 13. gardesskyttedivisionen, Sovjetunionens hjälte generalmajor Aleksandr Rodimtsev hos mig. Han var helt täckt med damm och smuts. För att ta sig fram från Volga till vår stabsplats hade han flera gånger tvingats ned i krevadgropar och gömma sig i ruiner för att undkomma de störtbombande fiendeflygplanen."
Unikt bildmaterial!
Här kan du bläddra bland ett axplock av alla de unika bilder du finner i månadens förmånsbok.
Michail Barjatinskij
Enligt sovjetisk historiebeskrivning började slaget om Stalingrad den 17 juli 1942 och pågick till den 2 februari 1943. För Röda armén varade den defensiva fasen av slaget fram till den 18 november 1942 och den offensiva startade nästa dag, då tre sovjetiska frontkommandon inledde ett motanfall med 1,1 miljoner man. Det var oerhört omfattande operationer som nu har fångats på ett föredömligt sett i en sammanhållen framställning av den kände militärhistoriske författaren Michail Barjatinskij, med flera uppskattade verk på sin meritlista, som fick sin inspiration till förmånsboken Stalingrad av en släkting som deltog i slaget.
Bläddra-i-boken
Här nedanför kan du bläddra i ett avsnitt av boken! Klicka
gärna
på helskärmsikonen i vänstra hörnet, och sedan på förstoringsglaset.
Tryck på Esc för att komma ur helskärmsläget.
To view this content, JavaScript must be enabled, and you need the latest version of the Flash Player.
Download Adobe Flash Player now!
OBS! Bilderna du ser här är anpassade för webben, i själva boken ser de naturligtvis ut precis som de ska, detaljerade och fina!
Stalingrad Brinner!
Den 23 augusti 1942 blev en mörk dag för staden Stalingrad. Chefen för Stalingradfronten generalöverste Andrej Jeremenko minns:
"Minst 600 tyska flygplan utsatte hela staden samtidigt för ett massivt anfall. Rapporten om att flygplanen närmade sig kom fem minuter innan. Jag känner hur hjärtat börjar slå häftigare och hur kallsvetten bryter fram i pannan. En tanke maler outhärdligt i hjärnan: hela vårt flyg är i luften, men staden, själva staden, ligger nästan utan skydd. På några minuter har den förvandlats till ett brinnande inferno. Hela kvarter, i första hand de med byggnader i trä, försvann på ett ögonblick. I dånet från detonationerna klyvs byggnader i sten och blottar de vanställda stommarna i järn, tegel och metall smälter i hettan, oljan från cisternerna forsar ut i Volga, förvandlar floden till ett eldhav och kastar heta flammor och svart rök som tungor mot skyn."
Även stadens huvudbibliotek med 250 000 böcker brann ned. Biblioteket hade inga böcker kvar efter den 23 augusti. Det var först i september som tyska förband ur 6. tyska armén började tränga in i de södra delarna av staden och de hårda stadsstriderna tog sin början. Kompanichef löjtnant Kolleganov ur 13. gardesskyttesdivisionen rapporterade till sin bataljonschef: ”Chefen, så länge jag lever kommer inte ett enda av asen förbi! Själv är jag helt döv, och håller på att falla ihop, men vi dör hellre än retirerar!”
Major Rolf Grams, befälhavare för spaningsbataljonen i 14. tyska pansardivisionen, beskriver striderna som följde:
"Det var tröttande och fasansfulla strider, såväl under som ovan jord. De pågick i ruiner, källare, i virrvarret av ledningssystem i en storstad och dess industrianläggningar. Man mot man. Stridsvagnar kravlade sig uppför berg av sopor och metallskrot, kröp framåt med tjutande larvfötter, genom ett kaos av ödelagda verkstäder och gav eld på nära håll, och tog sig sedan vidare längs igenproppade gator och trånga fabriksgårdar."
Förutom alla infanteridivisioner i 6. tyska armén satte tyskarna in tre pansardivisioner, 14., 16. och 24. pansardivisionerna i Stalingrad.
Hitlers Värsta kris
Tjujkov och hans armé höll ut samtidigt som Röda armén förberedde sin stora motoffensiv. Tyskarna fick indikationer om vad som pågick, men tog dem inte på fullt allvar. De tre sovjetiska frontcheferna vid anfallsoperationen den 19 november 1942 var Konstantin Rokossovskij, Nikolaj Vatutin och Andrej Jeremenko.
"Telefonen ringde ursinnigt. Jag vaknade genast ur min sömn. Jag hann inte ens lyfta luren innan jag hörde ett avlägset dån. Stormeld, tänkte jag. Vakthavande officeren anmälde: "Larm, herr överste! Ni ska omedelbart infinna er hos stabschefen!"
Överste Wilhelm Adam på staben för 6. tyska armén insåg snart att varken den tyska eller den rumänska staben kunde säga var den anfallande fiendens främre förband befann sig exakt. En sak stod klar för Adam: 6. armén hotades nu i ryggen.
Det hela utvecklades till en stor framgång för Stalin där 6. tyska armén blev inringad medan Hitler kom att uppleva sin dittills värsta kris. Hitler valde fältmarskalk Erich von Manstein för att lösa situationen och gav honom order att stabilisera fronten vid Stalingrad och bryta in till den inringade 6. tyska armén.
Sista striden
Inbrytningen till Stalingrad fick avbrytas då ett nytt svårt läge uppstod för tyskarna. Det sovjetiska överkommandot hade den 16 december 1942 satt igång med nästa fas: operation ”Lilla Saturnus”, som drabbade 8. italienska armén. Detta kunde utvecklas till en ännu större katastrof om de sovjetiska stridsvagnsstyrkorna nådde fram till Rostov. Då var det inte bara 6. tyska armén i Stalingrad som var avskuren, utan även hela tyska armégruppen i Kaukasus. Fältmarskalk von Manstein fick skifta om sina styrkor från att bryta in till Stalingrad till att stoppa det sovjetiska anfallet vid Millerovo–Morozovsk. Här inträffande den berömda striden vid Tatsinskaja, som var ett av de viktiga flygfälten för luftförsörjningen av den inringade 6. tyska armén. Den 24. sovjetiska stridsvagnskåren bröt igenom och tog flygfältet, men blev senare slagen av 11. tyska pansardivisionen som stod under befäl av generalmajor Hermann Balck. Samtidigt som detta pågick föreberedde sig generallöjtnant Konstantin Rokossovskij och hans front för det sista slaget mot den inringade Paulus och 6. tyska armén. Den 10 januari 1943 sattes operation Koltso igång och Donfronten med 39 skyttedivisioner ökade trycket på 6. tyska armén att kapitulera. Läget blev allt mer desperat på tysk sida. Paulus rapporter visar på den pressade situationen:
"Trupperna har ingen ammunition och ingen proviant; samband upprätthålls endast med förband ur sex divisioner. På syd-, nord- och västfronten noteras tecken på bristande disciplin. Någon enhetlig ledning av trupperna är inte möjlig. 18 000 sårade får inte ens den mest elementära vård på grund av bristen på förbandsmaterial och läkemedel."

Den 2 februari ljöd de sista skotten i Stalingrad och de sista tyska styrkorna i staden gav upp. Förmånsboken Stalingrad skildrar slaget vid Stalingrad från början till slut med text och bild – över 250 bilder. Även flera nya kartor finns med i boken för att underlätta förståelsen av detta episka slag, som utkämpades vid Volgas stränder i södra Ryssland.



















































