Start / Finlands krig / I luftstrid över Lappland

En Svensk Gladiator fotograferad den 10 februari 1940. Foto: Olof Malmsten

I luftstrid över Lappland

Sverige var som bekant inte i krig 1939-45. Men en inte obetydlig del av Sveriges flygvapen stred mot Stalins styrkor under det sovjetiska angreppet mot Finland 1939-40. En oväntad påminnelse om detta dök nyligen upp i finska Lappland.

AV LARS GYLLENHAAL


Att det trots Sveriges långa fred funnits och finns svenska piloter med krigserfarenhet framgick av artikeln ”Svenskar i Spitfire och Panzer IV” i Pennan & Svärdet 2/2007. Den i Kramfors födde William Yngve Anderson blev till och med flygaress genom att skjuta ner minst sju flygplan och en V-1 robot.

Den förste svensken att delta i en riktig luftstrid var dock inte flygvapenpilot, utan kapten i svenska flottan. Hans namn var Olof Dahlbeck. Det var denne man som satt bakom spakarna vid den allra första svenska militära flygningen, år 1912. Dahlbeck blev sedan som svensk frivillig i Litauen en nyckelperson vid det litauiska flygvapnets tillblivelse och under dess självständighetskrig. Han överlevde flera uppdrag mot sovjetryska mark- och flygstyrkor och slutade som litauisk överste.

För att finna de första piloterna ur vårt eget flygvapen som var i luftstrid får man söka sig till nordligare breddgrader.

 



Svensk Gladiator med finska nationalitetsbeteckningar startar från isen
någonstans i finska Lappland. Foto: Självständighetsförbundet

 

VART TREDJE PLAN TILL FINLAND

Det var både världens största och mest mekaniserade krigsmakt som angrep Finland i gryningen den 30 november 1939. Ett till synes hopplöst läge för den unga finska nationen. Icke desto mindre satte man inom Sveriges flygvapen några dagar senare igång en omfattande planering för att stödja Finland. Man föreslog att en betydande del av Flygvapnets flygplan och flygare – man räknade med tillräckligt många frivilliga – skulle ställas till Finlands förfogande. Så beslöt också den svenska regeringen att göra, den 14 december 1939.

Flygstyrkan som skulle ingå i Svenska Frivilligkåren (SFK) skulle bestå av tolv brittisktillverkade jaktflygplan av typen J 8A Gloster Gladiator och lika många lätta bombflygplan av typen Hawker Hart, också de av brittisk konstruktion. Tre transportflygplan lades till och antalet Hart skars sedan ner till fyra. Icke desto mindre utgjorde enbart de tolv Gladiatorerna en tredjedel av Sveriges jaktflygplan!

Förbandets beteckning blev märkligt odiplomatisk. Man valde helt enkelt F 19, precis som om man just satt upp en ny flygvapenflottilj för Värmland eller Skåne. Men den 19. flottiljen var helt och hållet ämnad att sättas in i Finland.

Flottiljen fick ett stort ansvarsområde, halva Finlands territorium. Allt finskt flyg hade nämligen kraftsamlats till Karelska näset och till skydd för de största finska tätorterna. Städerna i norra Finland och finska trupper i norr kunde bombas tämligen riskfritt. Där var F 19 mycket välkomna.

 


Fänrik Gideon Karlsson från Kristinehamn gick ensam – i en Gladiator – till
angrepp mot sex sovjetiska tunga bombflygplan av typen TB-3 över Rovaniemi
och sköt då ned det avbildade planet. De övriga vände utan att ha lyckats
bomba staden. Foto: Självständighetsförbundet



Det gällde nu att transportera 260 F 19-frivilliga, flygplanen, verkstäder och all annan materiel till finska Lappland och där i kallaste vinterklimat och i främmande språkmiljö sätta ihop och vinterutbilda förbandet på rekordtid. Redan den 30 december (!) var F 19:s stab och markpersonal samlade i finska Torneå. En bakre svensk flygbas byggdes upp mellan Torneå och Kemi vid Bottenviken och fem främre flygbaser etablerades närmare fronten. Genom att personalen och planen anlänt till Finland kapades dock ingalunda banden till Flygvapnet. Den svenska flygförvaltningen fortsatte försörja de frivilliga med både ammunition, drivmedel och reservdelar.

De svenska nationalitetsbeteckningarna målades över och ersattes med blåa hakkors, eftersom planen nu formellt inte längre var svenska. Anledningen till att finska flygvapnet hade antagit denna idag avskydda symbol som nationalitetsbeteckning var en svensk greve. Finska flygvapnets första flygplan hade skänkts av greve Eric von Rosen, en upptäcktsresande som hade ”fångats” av hakkorset då han fann det inte bara på runstenar utan även i Sydamerika. Han började därför märka sina tillhörigheter med hakkors, inklusive det flygplan som han gav till Mannerheims styrkor 1918.

Till saken hör också att Finland och Tyskland inte var ensamma om att använda hakkors. Den 45. infanteridivisionen inom US Army bytte ut svastikan som divisionssymbol (som de hade hämtat från indiankulturen) först efter Hitlers maktövertagande och polska trupper bar faktiskt metallmärken med hakkors även under andra världskriget.  

 

I STRID PÅ NOLLTID

Bara två veckor efter ankomsten till Finland, den 12 januari 1940, sattes F 19 in i strid, över Märkäjärvi (dagens Salla). Flottiljchefen major Hugo Beckhammar beskrev hur han själv angrep sovjetiska markmål den dagen: ”Brisaderna ger illusion av ett blixtrande pärlband i den ryska truppen”.

Förbandet var operativt i 62 dagar varav 60 flygdagar och i snitt var åtta plan operativa varje dag. Detta var en bedrift i sig med tanke på de ytterst snabbt improviserade baserna och de extrema vinterförhållandena denna krigsvinter.

Före F 19 blev operativt kunde sovjetiskt flyg nästan fritt bomba i Lappland och de sovjetiska markförbanden behövde inte ta med fientligt flyg i sina beräkningar.

Inte mindre än 35 sovjetiska bombföretag förhindrades genom F 19. De svenska och norska frivilliga i Lappland fick också ett både fysiskt och ett moraliskt stöd genom att se egna plan i luften.


En handgjord modell i skala 1:6 av en Gladiator ur F 19. Modellen kan beskådas i det museum
som förvaltar merparten av F 19:s föremål, flottiljmuseet vid F 21 i Luleå. F 21 är förvaltare av F 19:s traditioner. Hakkorset började användas som statlig symbol i Finland 1918. Det upphörde att vara nationalitetsbeteckning 1944 men förekommer än idag, exempelvis på presidentflaggan.
Foto: Lars Gyllenhaal

 

Enligt finländsk militär statistik, redovisad i boken F 19 – en krönika (1988) av Greger Falk, sköt de svenska flygarna under det korta vinterkriget i luftstrid ned åtta sovjetiska flygplan och sannolikt ytterligare ett, samt förstörde därtill fyra sovjetiska plan på marken. De egna stridsförlusterna blev två plan, varav besättningen i det ena lyckades hoppa och ta sig till de egna linjerna.

Den internationellt respekterade finländske flyghistorikern Carl-Fredrik Geust lyckades under 1990-talet bedriva forskning i Ryssland om F 19. Han kom fram till en del nytt genom detta. Exempelvis att antalet svenska segrar i luftstrid stämde. Geust kunde även slå fast att den ende av svenskarna som stupade i luftstrid, John Sjöqvist, sköts ned av sovjetiskt flyg. Det hade fram till Geusts forskning varit osäkert om Sjöqvist skjutits ned av fientligt flyg eller av luftvärn.

Geust fann till och med ett sovjetiskt dokument som specifikt beskrev Sjöqvists sista strid: ”En I-15bis grupp ur 145. IAP ledd av löjtnant Konkin sköt ned ett fiendeplan klockan 1300 vid Mjatijärvi. Flygplanet – ett dubbeldäckat spaningsplan – fattade eld i luften och störtade 3-4 kilometer söder om Mjatijärvi, piloten stupade.”

Det står utom varje tvivel att det dubbeldäckade ”spaningsplanet” var John Sjöqvists Gladiator.

Geust kunde även klarlägga att fänrik Per-Johan Salwén från Ljungbyhed var ansvarig inte för två utan tre luftsegrar. Därefter, med två luftsegrar, kom fänrik Einar Tehler från Svärdsjö.
 
Den som vill läsa Carl-Fredrik Geusts detaljerade utredning om F 19 ur sovjetisk synvinkel kan fjärrlåna den via närmaste bibliotek. Den publicerades i Flygvapenmuseums årsbok IKAROS 1997.

 



Upphittaren Vesa Viero med vänner på Gladiatorns nedslagsplats, kort efter att den
återupptäcktes. Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

OVÄNTAT VRAKFYND 2007

De senaste tjugo åren har Nordkalotten blivit känt för att hysa en hel del flygvrak från andra världskriget. Men detta har också inneburit ett större intresse och fler som letar. Därmed skulle man kanske kunna tro att man numera måste söka sig långt ut i vildmarken för att finna något intressant.

 



Landningsställ från John Sjöqvists Gladiator.
Foto: Mikko Aho vid Salla kommun*


Men Vesa Viero bevisade i början av juni 2007 att flyghistoria kan ligga orörd på markytan i sextio år, trots nära avstånd till civilisationen. Det som Viero och hans vänner Jarkko Sarpola och Pertti Haapakoski fann nära Salla (under kriget Märkäjärvi) hade redan hittats 1940, när de större styckena av planet fraktades bort. Men en hel del, inklusive några av pilotens personliga ägodelar, blev kvar på nedslagsplatsen. Sannolikt för att det var vinter och man hade bråttom. Därefter glömdes nedslagsplatsen bort.

 

Kugghjul från Sjöqvists Gladiator. Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

Det som nu hittats kanske inte verkar så spektakulärt, men när man väger in vilket plan det rör sig om så framstår det hela i ett annat ljus.

Redan vid en första och enkel undersökning av nedslagsplatsen kunde det konstateras att inte bara en hel del vrakdelar fanns kvar ovanpå markytan och precis under den. Vesa Viero fann även tecken på att piloten varit svensk och befunnit sig ombord vid nedslaget. Viero hittade nämligen både fallskärmsdelar, svensk ammunition, svenska mynt, rester av en blå tröja och pistolmagasin.

 



Vad som sannolikt varit ett pistolmagasin, som tillhört den nedskjutne John Sjöqvist.
Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

Det var två svenska flygplan med flygare ombord som gick ned i trakten av Märkäjärvi. Vilket av dem kunde det röra sig om? Kartanalys gav vid handen att det inte kunde vara den Hawker Hart med löjtnant Anders Zachau, som hade kolliderat och slagit ned över en mil nordöst om Märkäjärvi. Alltså måste det röra sig om delar av den Gladiator som tillhörde den förste och ende av svenskarna i vinterkriget som sköts till döds i luftstrid, den 21-årige John Sjöqvist. Han var från Karlshamn i Blekinge men var bosatt i Stockholm.

Så vitt känt finns inget tidigare bevarat av Sjöqvists flygplan, vare sig på museum eller privat.



Diverse delar av Sjöqvists Gladiator. Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

Den 19 september 2007, med vederbörligt tillstånd av finska flygvapnet, gjordes en grundligare undersökning och uppsamling av vrakresterna. Man fann då en relativt välbevarad cigarettändare, rester av läder och en skosula samt ett handtag med svensk text som förkunnar ”Reservutlösning - 12 kg bombfällning”. Gladiatorn var visserligen ett jaktflygplan men kunde medföra fyra 12-kilos sprängbomber för lätta attackuppdrag.

 

Svensk, kronmärkt ammunition som hittades vid Sjöqvists Gladiator.
Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

SPÅREN AV F 19

Salla kommun har för avsikt att öppna ett historiskt museum som till stor del skall handla om den regionala krigshistorien. De svenska och norska frivilliga i Lappland kommer att ha en central plats i denna berättelse. Det dröjer alltså till dess att föremålen från John Sjöqvist kommer att bli utställda, men genom denna artikel blir de nu (för första gången) offentligt visade.

Merparten av F 19:s bevarade föremål och fotografier finns på flottiljmuseet vid F 21 i Luleå. F 21 är förvaltare av F 19:s traditioner. Där finns även en minnessten över F 19, liksom vid Flygvapenmuseum i Linköping. 





Kan detta vara en av de sovjetiska kulor som träffade Sjöqvists plan, som smält ihop med 
flygplanets metall? Detta har i skrivande stund inte klarlagts – så det kan även vara en
svensk kula. Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

I Stockholm hedras specifikt de tre flygare från F 19 som omkom i tjänsten – på ett lite oväntat ställe. För de centrala militära staberna byggdes i början av andra världskriget en ny ämbetsbyggnad på Gärdet i Stockholm, ”Tre Vapen”, som stod färdig 1943. I bottenvåningen inrättades en minneshall ”tillägnad de flygare som gett sina liv i tjänsten”. Trots att de tre svenska flygare som omkom i Finland under vinterkriget bar finska uniformsmärken och var i finsk tjänst finns dessa personers namn – Åke Hildinger, John Sjöqvist och Anders Zachau – upptagna på minnesväggen för omkomna i Flygvapnets tjänst. Detta säger väl en hel del om F 19:s förhållande till Flygvapnet. F 19 var i praktiken en del av Flygvapnet och därmed kan man säga att den svenska krigsmaktens yngsta gren under några månader låg i krig med Sovjetunionen.

 



Den förste och ende svenske flygaren som sköts till döds i luftstrid under finska vinterkriget var John Sjöqvist. Ytterligare ett svenskt plan med två flygare sköts ned av sovjetiskt flyg men de ombordvarande han hoppa och lyckades ta sig till de egna linjerna. Sjöqvists grav finns i Solna på Norra begravningsplatsen i kvarter 10B och har gravnummer 170. Notera flygförarmärket på gravstenen. Foto: Herman Gyllenhaal



I Finland finns en bronstavla till minne av F 19 i Kemi, vid Veitsiluoto, platsen där huvudbasen för F 19 låg. Ytterligare bronstavlor finns i Finlands Flygvapenmuseum i Vanda; i mellersta Finlands Flygmuseum i Tikkakoski samt i finska flygvapnets stab. Bronstavlor till minne av de främre flygbaserna finns i både Uleåborg, Vaala och inte minst nära tomteland i Rovaniemi, vid Olkkajärvi, precis norr om polcirkeln. Alla ovannämnda bronstavlor donerades av F 19-veteranen Bertil Östbo som var baschef i Uleåborg och Vaala och som avled i september 2007.

 

Den 19 september 2007 gjordes en grundligare undersökning av resterna av John Sjöqvists Gladiator. Man fann då bland annat ett handtag med fullt läslig svensk text: ”Reservutlösning - 12 kg bombfällning” liksom… Foto: Mikko Aho vid Salla kommun



Ovanpå minnesstenen i Olkkajärvi fanns fram till sommaren 2007 en fin modell i metall av en svensk Hawker Hart (själva stenen är ett tidigare pansarhinder från Salpa-linjen). Någon samvetslös ”samlare” eller vandal sågade bort planet från minnesmärket. Men då detta blev känt gick den lokale flottiljchefen ut i media och förklarade att Finland skulle bekosta ett nytt flygplan. I Finland vårdar man sin historia – och till den anses F 19 absolut höra. Hösten 2008 är ordningen återställd – en ny Hart är på plats.

 

… denna cigarettändare som måste ha tillhört John Sjöqvist... Foto: Mikko Aho vid Salla kommun

 

Böckerna är väl faktagranskade och de stämmer med verkligheten. Pennan & Svärdet är en inspirationskälla till att börja läsa om olika militärhistoriska ämnen.

Carl Mattsson, Malmö, ekonom