Finska offensiven på näset 1939
Sovjetunionen invaderade Finland. Men promenadsegern kom av sig. Vid jultid 1939 kom ännu ett anfall. Men det var finländarna som gick till motangrepp. Ur led var tiden.
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
Under de första tre veckorna i december 1939 hade minst fyra ryska divisioner och starka pansarförband trängt fram på Karelska näset mot den s.k. Viborgska porten vid Summa. Ett genombrott hotade. Tionde regementet ur 4. divisionen försvarade ställningar sydväst om Summa med huvudriktning österut. Armékåren förberedde en anfallsoperation, där alla finska divisioner skulle medverka. JR 10 – ett svensktalande förband – skulle med den styrka som kunde lösgöras från fronten anfalla över sjön Hatjalahdenjärvi och ta ett brohuvud på andra sidan. Jarl Gallén berättar i sin regementshistoria om morgonen den 23 december:
”Vid sextiden flammade horisonten plötsligt upp av mynningseldarna från våra batterier, dundret av egna kanoner rullade över skogen mellan Karhula och Kuolemajärvi. Det gick som en stöt genom de skidande kolonnerna – nu gavs det för första gången svar på tal från vår sida. Klockan H, på slaget 06.30, gick den första staffeln till anfall vid Hatjalahti och Työppölä, till höger och framför oss kapten Sotisaaris cykelbataljon. Andra staffeln, som fördes av överste Lilius skulle följa omedelbart efter. Endast de biltransporterade hade emellertid hunnit ned i sin utgångsställning och reservlöjtnant Nyboms cykelkompani skidade som det första från Hatjalahti jägarhem över isen.
Avdelning Sumelius var ännu på marsch och nådde sitt grupperingsområde först sedan det ljusnat. Morgonen gick upp i sin fullaste strålglans, obarmhärtigt blottande vän och fiende... Trots detta fortskred i synnerhet Sotisaaris anfall planenligt. Hans ’pumppu-gossar’ stormade strandbranterna och trängde kilometerdjupt in i de ryska linjerna. Till höger avancerade också Nyboms kompani i hård strid med fiender som bitit sig fast på sluttningen. Flera ryska nästen fortsatte dock att beskjuta isen och sjöns västra strand. Isen besköts av kulkärvar både från höger och rakt framifrån vilket vållade oklarhet om läget. Fullföljandet av uppgiften föreföll i detta skede omöjligt; det gällde att i fullaste dagsljus gå över det
Strax därefter kom order om anfallets inställande. Deltagande trupper drogs i mörkret tillbaka över den farliga sjön. I en känsla av misslyckande nådde man på efternatten sina kvarter. ”Hatjalahtidagen” blev namnet på JR 10:s del av finländarnas hittills största och under vinterkriget unika
Offensiv på näset.
planläggningen Försvar av befästningslinjer är som principiell strategi tveksam. Vid något så när jämna styrkeförhållanden är främsta nackdelen att man aldrig kan vinna. När motståndaren är så överlägsen att ett utnötningskrig måste leda till undergång för den underlägsne kan försvar enbart leda till katastrof. På finsk sida insåg man detta. Taktikundervisningen i fred hade syftat till anfallsvisa beteenden som princip. Sannolikt hade också de operativa cheferna läst Clausewitz: ”Om försvararen har vunnit en betydande framgång har försvaret gjort sitt och försvararen måste utnyttja denna framgång och gå till motanfall, om han inte vill utsätta sig för en säker undergång. En snabb, kraftfull övergång till anfall – vedergällningens glänsande svärd – är försvarets mest lysande moment.”
Andra armékårens chef generallöjtnant Harald Öhquist väntade på ett tillfälle att slå tillbaka trots att han var underlägsen. Ryssarna verkade då och då ta en andhämtningspaus som kunde tolkas som trötthet. Stora förluster hade inledningsvis tillfogats dem. Redan den 11 december lade Öhquist fram en plan för högste befälhavaren på näset, general Hugo Österman. Grunden var att alla försvarande divisioner skulle anfalla ur försvarsgrupperingen för att ta viktig terräng och avskära de viktigaste anmarschvägarna mot Viborgska porten. Kraftsamlingen skulle tillgodoses genom att en ny division – den 6. som nu stod i reserv – skulle anfalla i en smal sektor sydväst om Summa mot Kaukjärvis nordspets. Österman godkände planen men måste vända sig till Mannerheim för att få disponera 6. divisionen. Men Mannerheim vägrade vid denna tid att släppa denna sin enda reservdivision. Den behövdes bl.a. för att bygga värn i den s.k. ”mellanställningen” bakom Summa.
En dryg vecka senare, natten till den 20 december kom så ett telefonmeddelande från Mannerheim i vilket han ställde 6. divisionen till arméns förfogande för försvar från Summa och västerut! Strax därpå kom en rättelse: 6. divisionen fick disponeras för anfall i tre riktningar. En av dessa riktningar var den av Öhquist föreslagna mot terrängen söder om Summa. Vid middagstid kom Östermans order att genomföra offensiven. 6. divisionen fick börja sina rekognoseringar. Men arméstaben gjorde svårigheter beträffande artilleriammunition för anfallet. Man ville där hålla stora reserver i sina depåer. ”Om dessa frågor hade jag ett långt samtal med Österman kl. 16-
Anfall på bred front
Truppförbandens högre chefer fick muntlig del av anfallsplanen vid en stabsorientering i armékårsstaben den 20 december kl. 16.00. Skriftliga order sändes ut den 21 på morgonen och nådde divisionerna på eftermiddagen. Order till regementen och motsvarande sändes ut på aftonen, i några fall först den 22. Bataljonsorder och motsvarande utsändes på eftermiddagen dagen före anfallet. Vid de lägre förbanden blev förberedelsetiden mycket kort. 6. divisionen med flera skulle dessutom utföra ansträngande förflyttningar under natten. För den 23 december hade man hoppats på mildare väder och snöyra. Det blev tvärtom, en strålande dag med 18 minusgrader och bitande nordvästlig vind. 6. divisionen körde fast redan vid middagstid och mötte en mycket stark, anfallsberedd fiende understödd av stark artillerield. Det egna artilleriet kunde inte understödja divisionen emedan inga signalförbindelser fungerade.
Ledningar var sönderskjutna eller sönderkörda och kylan satte alla radioapparater ur funktion. En tung haubitssektion och det ridande batteriet från kavalleribrigaden som skulle understödja divisionen var inte ens i ställning förrän vid middagstid. Dessutom var divisionens samtliga granatkastare ur funktion beroende på att den ammunition som tilldelats före anfallet inte passade eldrören. Liknande händelser inträffade även vid övriga divisioner. På en del håll hejdades anfallet tidigt av vagnborgar med ryska stridsvagnar som man utan pansarvärn och artilleriunderstöd inte kunde komma åt. På andra håll hade man lyckats, delvis under hård strid framrycka upp till fyra kilometer, men vid middagstid hade anfallet stagnerat längs hela fronten. Även JR 10 hade som be rättats blivit hejdat. Klockan 14.30 beslöt Öhquist att avbryta anfallet. Trupperna skulle dra sig tillbaka till huvudställningen.
Varför lyckades inte offensiven?
Taktiskt nådde de flesta deltagande bataljoner i skydd av mörkret fram till utgångslägen för anfall utan att upptäckas av fienden. Men när man fortsatte i gryningen fick anfallstrupperna själva söka upp sin fiende och med spänning avvakta vad som kunde finnas i närmaste avsnitt. Detta sökande ledde i ett stort antal fall till att anfallsriktningar spretade i sär. Där förbindelserna fungerade blev artillerielden utan kraftsamling. ”Knytnävarna öppnades till flata händer, från vilka fingrarna spretade ut åt olika håll”. Anfallen blev av spaningskaraktär, vilket också blev högkvarterets sätt att klara en officiell kommuniké om dygnets storslagna men misslyckade ansats. Förut har nämnts den bristande tiden för förberedelser, de usla sambandsmedlen och bortfall av eldunderstöd.
Y A Järvinen talar i sin bok ”Finsk och rysk taktik under vinterkriget” om ”illa planlagd och illa genomförd reglering av förflyttningar och av vägvisning, med stockningar, kringirrande och förseningar som följd... oreda och nervositet.” Armékåren som organisation var inte mogen att genomföra en offensiv av denna storleksordning. I det följande kriget framträdde inte heller sådan fumlighet som här visats. Man hade lärt sig av erfarenheterna.
Taktiskt sett var pansarvärnet ett stort problem. I nästan alla anfallsriktningar påträffades stridsvagnar, men endast tre eller fyra förstördes. Detta är anmärkningsvärt när man tänker på hur finländarna under försvar lyckades åstadkomma betydande nedkämpning av stridsvagnar. Men under anfall hade pansarvärnskanonerna svårt att följa med genom terrängen. När fienden slöt sig samman i vagnborgar blev stridsvagnarna svåråtkomliga för patruller, som bara hade buntladdningar och brännflaskor.
Öhquist gör sin egen analys. Han hänvisar sammanfattningsvis till den gamla regeln: Underlåtenhet att handla är en svårare synd än att missta sig i fråga om val av medel. Han hänvisar till att Summaförsvarets hållfasthet omedelbart före anfallet var starkt ifrågasatt – det kunde brista inom kort. Mannerheim uppehåller sig – inte oväntat – vid det operativa genomförandet. Man hade inte tagit tillräcklig hänsyn till alla de friktioner som lätt uppstår vid en koordinering av krafterna för en offensiv av denna omfattning. Det värsta var att kontakten med motståndaren gått förlorad, sedan hans anfall ebbat ut. Offensiven kom att sakna koncisa mål och fixerad tyngdpunkt. Där stormeldar utlöstes blev dessa utan verkan. Mannerheim anser dock att anfallet hade en del gott med sig. Omedelbart och för lång tid – hela januari – uteblev större anfallsförsök mot Viborgska porten.
