Vill du veta mer om Finlands krig 1939-1944?
Följande filmer och böcker rekommenderas varmt av SMB styrelse!
Klicka på dem för att läsa mer!
Finlands krig 1939-1945
SMB:s artikelserie om Finland!
Under årens lopp är det ett stort antal medlemmar som kontaktat undertecknad och undrat om SMB inte kan ge ut fler böcker om Finlands krig 1939-1944. Det finns något som verkligen fascinerar med det lilla Finlands kamp mot det enorma kommunistiska Sovjetunionen. Det är lite som Davids kamp mot Goliat. Tänk att Finland kunde hålla stånd mot Sovjet. Det är något som vi svenskar skall vara evigt tacksamma för. Hade Finland fallit så hade Stalins fruktade Röda armé stått vid Torne älv.
En rolig aspekt med intresset för Finland är att ju fler böcker SMB ger ut desto starkare tycks intresset bli. På allmän begäran har undertecknat tagit initiativ till att publicera några spännande artiklar om Finlands krig. Dessa är skrivna av Överstelöjtnant Bertil Nelsson. Han är ledamot av stiftelsen SMB och expert på Finlands krig 1939-1944.
Mycket nöje!
Per-Anders Lundström
Styresman för SMB
Marskalk Mannerheim
Här får du stifta bekanskap med en av Finlands största gestalter genom tiderna. Under vinter och fortsättningskriget ledde han det framgångsrika finländska försvaret mot den invadernande Röda armén. Han är den en som innehaft titeln marskalk av Finland. Han var även en stor statsman och mycket allmänbildad, till exempel talade han sju språk flytande. Det är synnerligen speciell personlighet!
Läs mer!
Fortsättningskriget
Vinterkriget 1939-40 berövade Finland de fördelaktiga ställningarna på Näset. Från Hangö i väst var vägen inte lång till livs viktiga finska centra och förbindelser. Om Sovjet skred till nya anfall kunde man knappast ge vika. Sovjet ställde också nya hotfulla krav – väl medveten om sin maktposition. Man krävde bland annat en ministers avgång och utlämning av järnvägsmateriel. Anläggningar som bortförts från Hangö skulle återbördas. Åland skulle demilitariseras eller upprustas gemensamt av Finland och Sovjetunionen. I juni hade tyskarna ockuperat Norge ända upp till Kirkenes. Samtidigt fullbordades den ryska ockupationen av Baltikum.
Läs mer!
Finska offensiven på näset
Sovjetunionen invaderade Finland. Men promenadsegern kom av sig.Vid jultid 1939 kom ännu ett anfall. Men det var finländarna som gick till motangrepp. Ur led var tiden.
Läs mer!
Lapplandskriget
År 1944 tvingades Finland byta sida och vända vapnen mot sina gamla vapenbröder. Tysk-finska kriget bröt ut i Lappland.
Läs mer!
Kanonerna på Taipale
Nedgrävda i snön, illa rustade och oerfarna slogs de och vägrade trots övermakten att ge vika en tum. De höll – men utan ett antal åldrande eldrör hade de inte lyckats. Tio batterier och 57.000 granater var skillnaden – Taipales finska kanoner.
Läs mer!
Intervju med Orvar Nilsson
Överstelöjtnant Orvar Nilsson deltog i vinterkriget från början av januari 1940 till mars 1940. Från december 1943 till slutet av september 1944 var han plutonchef och tidvis kompanichef vid det svenska frivilligkompaniet. Därvid tillhörde han den lilla skara svenskar som i juni 1944 tillsammans genomkämpade slagen vid Tali och Ihantala. Han var en av Sveriges mest bemärkta soldater.
Läs mer!
De Finlandsfrivilliga
Neutraliteten förorsakade verkligt svår vånda under de finska krigen. Åren 1939-1940 grupperades stora svenska styrkor i Norrbotten under en högvinter för vilken förbanden saknade utbildning. Samtidigt utkämpade finländarna sitt vinterkrig längs hela dess långa front. Många svenskar greps av en intensiv vilja att komma finländarna till hjälp.
Läs mer!
Lapplandskriget 1944-1945
År 1944 tvingades Finland byta sida och vända vapnen mot sina gamla vapenbröder. Tysk-finska kriget bröt ut i Lappland.
AV BERTIL NELSSON
I mer än tre år hade tyskar och finnar kämpat mot en gemensam fiende – Sovjetarmén. Det fanns en avgrund mellan Hitlerdiktaturen och den finska demokratin. Men tre år av kamp sida vida sida hade skapat militära vänskapsband på alla nivåer. Så här beskrivs den tyske förbindelseofficeren general Erfurths avsked den 4 september 1944:
Mannerheim åtföljd av general Heinrichs och doktor Kalaja ledsagade besökaren till yttertrappan på vars terrass han blev stående tills Erfurths bil satt sig i rörelse. I den man som lämnade oss hade Mannerheim vunnit en förstående vän. Trots en åldersskillnad på mer än 10 år tillhörde de i någon mån samma, redan i första världskrigets virvlar sjunkna Europa inom kretsar, i vilka Europa då var lyckligt. Båda var genomträngda av det militära kallets storhet och börda, av officersyrkets ”servitude et grandeur”.
De sista orden är gediget 1800-tal. Uttrycket ”Krigarlivets tvång och storhet” präglades av en av Napoleons officerare, diktaren Alfred de Vigny. Samma öde vilade över de chefer och förband från båda nationerna som sedan 1941 slagits vid Kiestinki, Salla, Uhtua och Suomussalmi. Men finnarna hade enligt stilleståndsfördraget att avväpna de tyska trupper som ännu den 15 september 1944 befann sig på finskt territorium. Tyskarna å sin sida hade en plan för tillbakadragandet som stred mot detta uppdrag. Bland annat ville man säkra nickelgruvorna i Petsamoområdet för tysk försörjning.
Ryssarna hotade med inringning av de tyska styrkorna i Petsamo men också att ockupera Finland om tyskarna ej fördrevs. Samtidigt krävde de att finska armén skulle demobiliseras senast den 5 december. Det hela var en mardröm och Mannerheims ledning var avgörande. Han måste snabbt få den finska armén att vända sig mot den tyska armé, som behärskade Lappland ända ner mot Kemi och Kajana. Den 20. bergsarmén – 200.000 man – hade formats av den tyske generalen Dietl, av många betraktad som fjälltrakternas Rommel. Men Dietl hade störtat med ett flygplan innan en tillbakaryckning ännu var aktuell. Nu fördes befälet av generalöversten Lothar Rendulic, som dragit sina erfarenheter från Jugoslavien, en hårdför och hänsynslös herre. Han hade varnat Mannerheim för vad som kunde inträffa om tyska och finska styrkor måste bekriga varandra.
Höstmanöver
Den tyska ”Plan Birke” framgår av kartan. Bergsarmén hade sitt högkvarter i Rovaniemi, navet för en fördröjningsoperation, där 18. bergsarmékåren från ett sydligt utgångsläge skulle gå tillbaka över Torneå och Rovaniemi mot Norge. 36. bergsarmékåren skulle rycka tillbaka från riktningen Kandalaksja över Salla. Slutligen skulle 19. bergsarmékåren i det längsta hålla ställningar från Ishavet mer mot Ivalo. Dessa kårer var genom flera år av låsta positioner oförbrukade, vana vid terrängen och välutrustade. Det skulle inte löna sig att plottra med små finska styrkor. Till befälhavare för den finska operation ”Höstmanöver” utsågs general Hjalmari Siilasvuo:, segraren vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo.
3. divisionen under Pajari och Pansardivisionen under Lagus ställdes till hans förfogande vid Uleåborg. 6. divisionen grupperades vid Kajana och ytterligare två divisioner väntades till Uleåborgsområdet. Unga nyutbildade värnpliktiga tillfördes som ersättning för många förslitna enheter och soldater. Befäl byttes efter hand. Man framryckte och sökte kontakt med motståndaren. Men tveksamheten att nu offra liv i dessa öde trakter var stor bland dem som överlevt striderna på Näset. På bägge sidor fanns en föreställning att man nog skulle kunna ”förhandla sig genom Lappland”. Under tiden utrymde civilbefolkningen landet, dels över Torneå till Sverige, dels över Uleåborg till Österbotten.
Det rörde sig om 100.000-tals människor med lösöre och boskap. Ett par veckor förflöt men ”skenkriget” noterades av den s. k. Kontrollkommissionen, till namnet allierad, men i verkligheten ett organ för sovjetisk övervakning av stilleståndsbestämmelserna. Den 27 september framförde kommissionen till den finska regeringen ett ultimatum att man före den 1 oktober skulle utveckla aktiv stridsverksamhet i avsikt att avväpna tyskarna. Men ett finskt frontanfall skulle bli svårt att genomföra på grund av det glesa vägnätet och de många älvarna. Vid lämpliga tillfällen skulle tyskarna kunna slinka undan över dessa och lämna sprängda broar efter sig. En finsk landstigning vid Kemi och/eller Torneå övervägdes. På båda ställena fanns det lokala finska enheter som ännu inte kontrollerades av tyskarna. Operationsplaner för dessa alternativ måste snabbt utvecklas. Direkt samverkan med längs kusten från Kemi anfallande divisioner var en förutsättning. Det beslöts slutligen att landstigning skulle ske med två bataljoner i riktningen Kemi och en bataljon i Torneås uthamn Röyttä.
Nu skulle fartyg samlas till Uleåborg. Infanteriregementet IR 11 utsågs som första landstigningsstyrka och fick marschera mot uthamnen Toppila. Organisation i fartygsomgångar skulle genomföras, lastningsplaner förberedas, viss tyngre materiel och de flesta fordon kvarlämnas. Överraskning var ett livsvillkor för regementet och allt måste ske i största hemlighet. Redan natten till den 30 var man beredda att utgå. Ångfartygen ”Norma”, ”Fritz” och ”Hesperus” skulle gå till kaj men ett oväntat oväder sänkte utsikterna till framgång. Planerna måste ändras och beslut fattades att hela regementet skulle ilasta följande kväll med det gemensamma målet Torneå. 2.900 man gick ombord och trängdes samman i alla tillgängliga lastutrymmen.
Kustinvasion
Regementet, som fördes av överstelöjtnanten Wolf Halsti hade satts upp i Suomussalmi i juni 1941 av värnpliktiga från Österbotten. De insattes i juli tillsammans med tyska förband mot Uhtua och hade i denna riktning förlorat 1.900 man varav 350 stupade. Regementet hade sedan blivit kvar som tyskarnas reserv långt fram emot 1944 och insattes först i juni på Näset. Vid Kivinebb, Vuosalmi och Ihantala förlorade IR 11 drygt 1.000 man varav 220 stupade. Nu skulle man bara tre månader därefter genomföra ett vågstycke utan motsvarighet. Folket anade vad som förestod. Men trots att möjligheter funnits i Uleåborg hade inte en man rymt från förbandet. Ombord utfärdade nu Halsti en dagorder av fullt klarläggande innebörd. I förskeppet på ”Nora” skedde ordergivning med bristfälligt kartunderlag och från minnesbilder uppgjorda skisser. Klockan 22.00 lade fartygen ut och fromma österbottningar bad en stilla bön att fortsatt regn och dimma skulle hindra tyskarnas flyg att sänka dem.
Flottiljen gick över mot svenska kusten och tog sig längst denna mot Röyttä uthamn som nåddes i gryningen utan att tyskarna vidtagit några motåtgärder. Det djärva företaget var värdigt en Siilasvuo. Med i regementsstaben var också generalens son kapten Ensio Siilasvuo. Denne berättar: Jag kommer ihåg hur den värsta spänningen släppte då vi gick in i Röyttä hamn, att överraskningen hade lyckats. Motståndaren kände inte till vår ankomst. Tåget stod och tuffade på hamnspåret, så som man hade lovat i Uleåborg. Där stod vi stabsofficerare samlade kring överste Halsti och lade fram ett skämtsamt förslag till chefen ”Jag föreslår herr översten ett telegram till general Eisenhower. Landstigningen har lyckats. Med stridshälsningar. IR 11!” … Finland hade bytt sida i andra världskriget.
Klockan var 07.00 den 1 oktober och det var knappast tid för mera skämtsamheter. Kontrollkommissionens ultimatum hade uppfyllts med en timme till godo. Platsbefälhavaren major Larjo, skyddskårbefälet, järnvägsmyndigheter och polis hade i Torneå nått långt men ej hela vägen. Tyskarna hade i området endast underhållsförband, men stridande förband var på väg. Terrängen kring Torneå är ett flackt deltalandskap med många flodarmar. Bibanan till Röyttä –
Häxnatten i torneå
Efter några förvirrande förhandlingsförsök från tyskarnas sida lyckades 2. bataljon IR 11 på eftermiddagen inta ”Lilla Berlin”. Den 2 oktober låg en definitiv seger inom räckhåll. Hade framgången blivit fullständig var tyskarna avskurna från den viktiga Tornedalsvägen mot Norge. Osmo Hyvönen berättar i sin bok Tornio 1944: De sista skotten hade knappast avlossats i ”Lilla Berlin” förrän denna liksom en magnet började dra folk till sig. 2. bataljonens soldater var de som först började genomsöka förrådsbarackerna och snart anslöt sig 1. bataljonen, som hade intagit stationsområdet till dem. Från Torneå stad började en vandring av civila, avdelning Larjos män över älvbron. Regementsstaben skickade alla sina officerare och tillgängliga män för att åtminstone hålla någon ordning på den supande truppen. Även officerare deltog i supandet. Chefen för 2. bataljon major V. med adjutant var stupfulla. Han var beordrad att tidigt på morgonen inleda ett anfall i Kemiriktningen med sin bataljon. Snart var han emellertid före detta chef. Chefen för 1. bataljon lyckades bättre med att hålla sig på rimlighetens gyllene medelväg och likaså hans bataljon. …
De av regementetutskickade ordningsmännen försökte efter bästa förmåga samla ihop stupfulla män i barackerna och hålla dem där för att nyktra till. För den i vår gemensamma krigshistoria bevandrade inträder här ett igenkännandets obehag. Den 22 mars 1809 hade vi förlorat Umeå, som med förråd skulle överlämnas till ryssarna. Först skulle dock Savolaxbrigaden proviantera. Det skedde så grundligt beträffande brännvin att en bataljon gick ledningen ur händerna på grund av fylleri. Då stillestånd rådde fick brigadchefen be ryssarna om hjälp för att bevaka förråden. Med våld och list lyckades så befälen få de druckna trupperna söderut. Här var det inte aktuellt att be fienden om hjälp men denna natt förlorade IR 11 det försprång som kunnat utnyttjas för en fullständig seger. Den 2 oktober anlände emellertid divisionschefen generalmajor Aaro Pajari. För IR 11:s veteraner var han väl bekant. Två gånger hade han blivit Mannerheimriddare. Med honom inleddes landstigning av IR 53, ett annat berömt regemente. Dess främsta bataljon drogs emellertid också in i häxdansen kring ”Lilla Berlin”. Generalens strafftal till den nödtorftigt samlade och uppställda bataljonen fick göra den verkan den nu kunde ha. Ett dygn hade i alla fall förlorats och hotfulla tecken samlades på divisionens horisont.
Ett blodigt skådespel
Färska tyska trupper närmade sig från olika håll och flera dars våldsamma strider utbröt, där finnarna först gick fram, sedan trängdes tillbaka. Enheter ur en tysk skidlöparbrigad anlände från nordost, förband ur Waffen-SS anföll från sydöst. Man kunde snart konstatera att det förhoppningsfulla skenkriget passerats och att blodigt allvar rådde. Tyskarna ville inte bli krigsfångar, de förstod att finnarna måste överlämna dem till ryssarna, vilket gav små utsikter att komma hem vid liv. Deras eld konstaterades vara av en annan karaktär än ryssarnas. Med kulsprutor och handvapen siktade man lågt och träffade med förödande precision. Deras artilleri hade också en högre effekt än ryssarnas. Det sista var särskilt allvarligt eftersom Pajaris styrkor fick vänta flera dagar innan de också kunde få något mera än granatkastarunderstöd. En knapp vecka senare hade emellertid ännu ett regemente – IR 50 – och en bataljon av 16. artilleriregementet kunnat sättas in och utvidga slagfältet norrut. I en kraftfull omfattning österifrån inringades betydande delar av tyskarnas Gruppe Steets. En av terrängens mest karakteristiska drag var de höga älvbrinkarna på finska sidan av älven. Detta blev räddningen för en del av de inringade som i enlediga formeringar smet norrut utan att kunna bekämpas. När Torneåinvasionens tredje vecka inleddes var slagfältet i finnarnas hand. Tyskarna förföljdes mot Muonio och vidare mot nordväst. IR 50 hade under tre dagar förlorat nära 400 man, förlustsiffror som närmar sig de som under tre dygn kunde drabba dem på Näset t ex vid Tali och Ihantala.
De händelser som under dessa höstveckor utspelades på den finska sida av Torne älv blev ett mycket dramatiskt och till resultaten tragiskt skådespel för svenskarna på andra sidan älven. Kontrasten mellan fridfulla byar med tindrande ljus på den ena sidan och de mörka stränderna på den andra där rökpelare steg upp och markerade en nästan fullständig förstörelse. Dessutom skenet av bränder med olycksbådande innebörd nattetid.
Svenska soldater fick inte ingripa annat än som mottagare av tusentals flyktingar och sårade soldater. Detta kunde ge dem mängder av hårt arbete men knappast någon dödsångest. Det hände visserligen att granater och kulkärvar av misstag hamnade på svensk sida och att underhandlingar måste upptas om detta. Självklart var svenskarnas sympatier helt på den finska sidan. Bebyggelse, språk och kultur var ju så lika på båda sidor av älven. Den finska sidan ödelades, den svenska förblev oskadd. Ett ögonvittne, Signar Johansson citerades i boken Slaget om Nordkalotten: På andra sidan älven såg vi långa kolonner dra förbi, folk som sprang fram och tillbaka, för att när de sista egna trupperna passerat gå till verket. Broar och vägtrummor sprängdes, telefonstolpar fälldes; boningshus, ladugårdar, lador tändes på till en jättebrasa. Ingenting sparades av lös eller fast egendom. Det var et hemskt skådespel, samtidigt på något kusligt sätt fascinerande så här lite på avstånd. När man såg dem springa omkring och tutta på var det nära att ett band vådaskott gått av.
Slutet
Pansardivisionen och 6. divisionen avancerade vid samma tid över Pudasjärvi och Ranua norrut. Den 16 oktober intogs det svårt härjade Rovaniemi. Utmed östgränsen framryckte en gränsjägarbrigad som den 24 oktober nådde Savukoski. När månaden var slut hade finska divisioner nått Muonio – omedelbart söder Ivalo. Vid årets slut återstod av finsk mark endast ett hörn vid Kilpisjärvi i tysk hand. Den 20. bergsarmén hade dragit sig tillbaka in i Nordnorge. Dess övergivande av finsk mark hade kostat den forne vapenbrodern 18.000 brända byggnader och 750 sprängda landsvägsoch järnvägsbroar. Tyskarna beräknas under Lapplandskriget ha förlorat 4.500 man i stupade och sårade. De finska förlusterna beräknas uppgå till ca 3.000 sårade och 1.000 stupade eller försvunna. Ryssarnas grepp om landet förblev dock en svår påfrestning. Medan operationerna pågick hade de besatt finsk mark i Ivalo, Kuusamo och Suomussalmi och vilade där på hanen. Den 5 december skulle fältarméns demobilisering vara genomförd, där gavs inte något avkall. Demobiliseringen av Lapplandsarmén blev en ytterst invecklad procedur. Det äldre manskapet hemförlovades och förband ur fredsorganisationen, bestående av unga värnpliktiga, måste ta hand om tyskarna i nordväst. Att detta lyckades var närmast ett under. Men på nyåret fick de unga under högvintern engagera de krigsvana tyskarna i Kilpisjärvi. Den 25 april 1945 övergav tyskarna också detta hörn, någon vecka innan det andra världskriget var över även för deras del.
Finska offensiven på näset 1939
Sovjetunionen invaderade Finland. Men promenadsegern kom av sig. Vid jultid 1939 kom ännu ett anfall. Men det var finländarna som gick till motangrepp. Ur led var tiden.
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
Under de första tre veckorna i december 1939 hade minst fyra ryska divisioner och starka pansarförband trängt fram på Karelska näset mot den s.k. Viborgska porten vid Summa. Ett genombrott hotade. Tionde regementet ur 4. divisionen försvarade ställningar sydväst om Summa med huvudriktning österut. Armékåren förberedde en anfallsoperation, där alla finska divisioner skulle medverka. JR 10 – ett svensktalande förband – skulle med den styrka som kunde lösgöras från fronten anfalla över sjön Hatjalahdenjärvi och ta ett brohuvud på andra sidan. Jarl Gallén berättar i sin regementshistoria om morgonen den 23 december:
”Vid sextiden flammade horisonten plötsligt upp av mynningseldarna från våra batterier, dundret av egna kanoner rullade över skogen mellan Karhula och Kuolemajärvi. Det gick som en stöt genom de skidande kolonnerna – nu gavs det för första gången svar på tal från vår sida. Klockan H, på slaget 06.30, gick den första staffeln till anfall vid Hatjalahti och Työppölä, till höger och framför oss kapten Sotisaaris cykelbataljon. Andra staffeln, som fördes av överste Lilius skulle följa omedelbart efter. Endast de biltransporterade hade emellertid hunnit ned i sin utgångsställning och reservlöjtnant Nyboms cykelkompani skidade som det första från Hatjalahti jägarhem över isen.
Avdelning Sumelius var ännu på marsch och nådde sitt grupperingsområde först sedan det ljusnat. Morgonen gick upp i sin fullaste strålglans, obarmhärtigt blottande vän och fiende... Trots detta fortskred i synnerhet Sotisaaris anfall planenligt. Hans ’pumppu-gossar’ stormade strandbranterna och trängde kilometerdjupt in i de ryska linjerna. Till höger avancerade också Nyboms kompani i hård strid med fiender som bitit sig fast på sluttningen. Flera ryska nästen fortsatte dock att beskjuta isen och sjöns västra strand. Isen besköts av kulkärvar både från höger och rakt framifrån vilket vållade oklarhet om läget. Fullföljandet av uppgiften föreföll i detta skede omöjligt; det gällde att i fullaste dagsljus gå över det
Strax därefter kom order om anfallets inställande. Deltagande trupper drogs i mörkret tillbaka över den farliga sjön. I en känsla av misslyckande nådde man på efternatten sina kvarter. ”Hatjalahtidagen” blev namnet på JR 10:s del av finländarnas hittills största och under vinterkriget unika
Offensiv på näset.
planläggningen Försvar av befästningslinjer är som principiell strategi tveksam. Vid något så när jämna styrkeförhållanden är främsta nackdelen att man aldrig kan vinna. När motståndaren är så överlägsen att ett utnötningskrig måste leda till undergång för den underlägsne kan försvar enbart leda till katastrof. På finsk sida insåg man detta. Taktikundervisningen i fred hade syftat till anfallsvisa beteenden som princip. Sannolikt hade också de operativa cheferna läst Clausewitz: ”Om försvararen har vunnit en betydande framgång har försvaret gjort sitt och försvararen måste utnyttja denna framgång och gå till motanfall, om han inte vill utsätta sig för en säker undergång. En snabb, kraftfull övergång till anfall – vedergällningens glänsande svärd – är försvarets mest lysande moment.”
Andra armékårens chef generallöjtnant Harald Öhquist väntade på ett tillfälle att slå tillbaka trots att han var underlägsen. Ryssarna verkade då och då ta en andhämtningspaus som kunde tolkas som trötthet. Stora förluster hade inledningsvis tillfogats dem. Redan den 11 december lade Öhquist fram en plan för högste befälhavaren på näset, general Hugo Österman. Grunden var att alla försvarande divisioner skulle anfalla ur försvarsgrupperingen för att ta viktig terräng och avskära de viktigaste anmarschvägarna mot Viborgska porten. Kraftsamlingen skulle tillgodoses genom att en ny division – den 6. som nu stod i reserv – skulle anfalla i en smal sektor sydväst om Summa mot Kaukjärvis nordspets. Österman godkände planen men måste vända sig till Mannerheim för att få disponera 6. divisionen. Men Mannerheim vägrade vid denna tid att släppa denna sin enda reservdivision. Den behövdes bl.a. för att bygga värn i den s.k. ”mellanställningen” bakom Summa.
En dryg vecka senare, natten till den 20 december kom så ett telefonmeddelande från Mannerheim i vilket han ställde 6. divisionen till arméns förfogande för försvar från Summa och västerut! Strax därpå kom en rättelse: 6. divisionen fick disponeras för anfall i tre riktningar. En av dessa riktningar var den av Öhquist föreslagna mot terrängen söder om Summa. Vid middagstid kom Östermans order att genomföra offensiven. 6. divisionen fick börja sina rekognoseringar. Men arméstaben gjorde svårigheter beträffande artilleriammunition för anfallet. Man ville där hålla stora reserver i sina depåer. ”Om dessa frågor hade jag ett långt samtal med Österman kl. 16-
Anfall på bred front
Truppförbandens högre chefer fick muntlig del av anfallsplanen vid en stabsorientering i armékårsstaben den 20 december kl. 16.00. Skriftliga order sändes ut den 21 på morgonen och nådde divisionerna på eftermiddagen. Order till regementen och motsvarande sändes ut på aftonen, i några fall först den 22. Bataljonsorder och motsvarande utsändes på eftermiddagen dagen före anfallet. Vid de lägre förbanden blev förberedelsetiden mycket kort. 6. divisionen med flera skulle dessutom utföra ansträngande förflyttningar under natten. För den 23 december hade man hoppats på mildare väder och snöyra. Det blev tvärtom, en strålande dag med 18 minusgrader och bitande nordvästlig vind. 6. divisionen körde fast redan vid middagstid och mötte en mycket stark, anfallsberedd fiende understödd av stark artillerield. Det egna artilleriet kunde inte understödja divisionen emedan inga signalförbindelser fungerade.
Ledningar var sönderskjutna eller sönderkörda och kylan satte alla radioapparater ur funktion. En tung haubitssektion och det ridande batteriet från kavalleribrigaden som skulle understödja divisionen var inte ens i ställning förrän vid middagstid. Dessutom var divisionens samtliga granatkastare ur funktion beroende på att den ammunition som tilldelats före anfallet inte passade eldrören. Liknande händelser inträffade även vid övriga divisioner. På en del håll hejdades anfallet tidigt av vagnborgar med ryska stridsvagnar som man utan pansarvärn och artilleriunderstöd inte kunde komma åt. På andra håll hade man lyckats, delvis under hård strid framrycka upp till fyra kilometer, men vid middagstid hade anfallet stagnerat längs hela fronten. Även JR 10 hade som be rättats blivit hejdat. Klockan 14.30 beslöt Öhquist att avbryta anfallet. Trupperna skulle dra sig tillbaka till huvudställningen.
Varför lyckades inte offensiven?
Taktiskt nådde de flesta deltagande bataljoner i skydd av mörkret fram till utgångslägen för anfall utan att upptäckas av fienden. Men när man fortsatte i gryningen fick anfallstrupperna själva söka upp sin fiende och med spänning avvakta vad som kunde finnas i närmaste avsnitt. Detta sökande ledde i ett stort antal fall till att anfallsriktningar spretade i sär. Där förbindelserna fungerade blev artillerielden utan kraftsamling. ”Knytnävarna öppnades till flata händer, från vilka fingrarna spretade ut åt olika håll”. Anfallen blev av spaningskaraktär, vilket också blev högkvarterets sätt att klara en officiell kommuniké om dygnets storslagna men misslyckade ansats. Förut har nämnts den bristande tiden för förberedelser, de usla sambandsmedlen och bortfall av eldunderstöd.
Y A Järvinen talar i sin bok ”Finsk och rysk taktik under vinterkriget” om ”illa planlagd och illa genomförd reglering av förflyttningar och av vägvisning, med stockningar, kringirrande och förseningar som följd... oreda och nervositet.” Armékåren som organisation var inte mogen att genomföra en offensiv av denna storleksordning. I det följande kriget framträdde inte heller sådan fumlighet som här visats. Man hade lärt sig av erfarenheterna.
Taktiskt sett var pansarvärnet ett stort problem. I nästan alla anfallsriktningar påträffades stridsvagnar, men endast tre eller fyra förstördes. Detta är anmärkningsvärt när man tänker på hur finländarna under försvar lyckades åstadkomma betydande nedkämpning av stridsvagnar. Men under anfall hade pansarvärnskanonerna svårt att följa med genom terrängen. När fienden slöt sig samman i vagnborgar blev stridsvagnarna svåråtkomliga för patruller, som bara hade buntladdningar och brännflaskor.
Öhquist gör sin egen analys. Han hänvisar sammanfattningsvis till den gamla regeln: Underlåtenhet att handla är en svårare synd än att missta sig i fråga om val av medel. Han hänvisar till att Summaförsvarets hållfasthet omedelbart före anfallet var starkt ifrågasatt – det kunde brista inom kort. Mannerheim uppehåller sig – inte oväntat – vid det operativa genomförandet. Man hade inte tagit tillräcklig hänsyn till alla de friktioner som lätt uppstår vid en koordinering av krafterna för en offensiv av denna omfattning. Det värsta var att kontakten med motståndaren gått förlorad, sedan hans anfall ebbat ut. Offensiven kom att sakna koncisa mål och fixerad tyngdpunkt. Där stormeldar utlöstes blev dessa utan verkan. Mannerheim anser dock att anfallet hade en del gott med sig. Omedelbart och för lång tid – hela januari – uteblev större anfallsförsök mot Viborgska porten.
Marskalken Mannerheim
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
”Den nye statschefen installerades omedelbart vid riksdagens plenum. Det var en märklig högtid som fick en viss militär prägel, den nye presidenten var ju marskalk av Finland. Ceremonin var även präglad av lägets allvar; riksdagsmän och diplomater uppträdde i kavaj, militärer i fältgrått.
Huvudaktören spelade sin roll med värdighet. Marskalken inträdde på scenen med långsamma steg och med marskalkstaven i sin vänstra hand. Han stannade, allvarlig och orörlig, när han hörde talmannen, Väinö Hakkila, läsa upp riksdagens beslut om presidentvalet. Han satte sin monokel i ögat och tog ur en ficka upp först den finska texten till presidenteden, som han nu avlade och sedan den svenska versionen.
Till sist intog marskalken-presidenten en stram givakt – det var ceremonins avslutning. Efter edsavläggelsen föreslog talmannen att den nye presidentens skulle hälsa på de olika riksdagsmännen. Det blev en rundvandring som imponerade.”
Ovanstående berättelse återfinns i Stig Jägerskiölds biografi över Mannerheim och gällde den 4 augusti 1944. Detta var tredje gången den nu 77-årige aristokraten valdes att inskrida för att rädda Finland. Fortsättningskriget pågick och ett sovjetiskt genombrott hotade norr om Viborg. Den förutvarande presidenten Ryti erbjöd sig med ett snilledrag att bära skuldbördan för förbundet med Hitler. Förbundet måste brytas och Ryti avgå. Mannerheim respekterades av ryssarna och kunde garantera en folklig uppslutning kring en bitter men nödvändig fred. Så valdes han genom särskilda riksdagsbeslut att tillträda som president. Han ensam bedömdes kunna beordra armén att driva ut tyskarna från norra Finland.
en finländsk jättegestalt
Benämningen statsman präglas under de senaste hundra åren av kandidater ur de folkvaldas krets. Särskilda förhållanden tycks dock krävas – prestationer och prestige av ovanliga mått måste visas. 1900-talet ger några oomtvistade exempel – Churchill, de Gaulle, Adenauer. Churchill och de Gaulle samlade sina respektive imperier men fick också offra dem. De bådas arena var världsomfattande. Adenauer fick ta vara på ett sammanstörtat rike. Mannerheims roll blev att samla och bevara en liten nation i sovjetimperiets utkant.
Revolution och inbördeskrig
Första gången Mannerheim träder fram i en historisk roll var under första världskriget. Tsaren/storfursten av Finland hade just avsatts. Efter en vacker karriär inom ryska armén hade friherre C G Mannerheim blivit generallöjtnant och kårchef på ostfronten. I september 1917 hade den siste ryske befälhavaren av den gamla stammen Duhonin låtit överföra honom till reserven. Oktoberrevolutionen utbröt strax därpå. Mannerheim anträdde resan hem 3 december. Det blev en dramatisk färd genom Ryssland. Han reste i full uniform åtföljd av adjutant och rysk kalfaktor. Duhonin och hundratals högre officerare hade mördats. Tåget genomsöktes av röda soldater som dock gav efter för en ovanlig auktoritet. Mannerheim lät sin adjutant utrymma kupén.
I Helsingfors hade ett självständigt Finland utropats. Men på nyåret hade den folkvalda senaten splittrats och huvudstaden dominerades av röda garden. Mannerheim utsågs av senatens regeringschef P E Svinhufvud att föra befälet över de styrkor som nu samlades i Österbotten. Av dessa skulle han forma Finlands egen armé. Den 18 januari tog han i sällskap med fyra medlemmar av militärkommittén samt några senatorer tåget till Vasa. Han reste med pass som handelsresande Gustaf Malmberg. Under ett uppehåll i Tammerfors visiterades de resande av ryska soldater, som inte ville sätta tilltro till Mannerheims papper. I sista stund ingrep en ung finländsk järnvägstjänsteman med förklaringen att allt var i sin ordning.
I slutet av januari utsåg de revolutionära i södra Finland ett folkkomissariernas råd. I Österbotten avväpnade skyddskårerna de ryska garnisonerna. Trots att han var omstridd som f d tsarofficer lyckades Mannerheim i sitt uppdrag. De finska frivilliga ur f.d. Preussiska jägarbataljonen 27 anlände och fick tillsammans med skyddskårerna utgöra den nya armén. Generalstabsofficerare och andra frivilliga anlände från Sverige men någon annan hjälp gavs till en början inte utifrån. Mannerheim ville egentligen inte ha tyskt bistånd heller, men så småningom anlände en tysk division. Frihetskriget blev kort och slutade med inmarsch i Helsingfors den 16 maj. Mot Mannerheims råd och trots många tecken på förestående nederlag för centralmakterna valde senaten i september 1918 en tysk prins till Finlands konung.
Riksföreståndare och statschef
I november var västmakternas seger ett faktum och en person med förtroende hos dessa behövdes. Som privatman hade Mannerheim åtagit sig sondera terrängen i London och Paris för ett erkännande av Finland som egen stat. I Paris nåddes han den 27 november av senatens erbjudande att i egenskap av riksföreståndare bli Finlands förste statschef. I denna egenskap mottog han Förenta Staternas och Englands erkännande av det självständiga Finland. Statsbesök genomfördes i de nordiska huvudstäderna. Mannerheim fick stadfästa den nya regeringsformen den 17 juli 1919. Vid det första författningsenliga presidentvalet den 25 juli valdes vänsterns kandidat professor K J Ståhlberg till president. Under de tolv år som nu följde var Mannerheims roll privatmannens. Som ordförande i Finlands Röda kors och det av honom grundade General Mannerheims Barnskyddsförbund fyllde han dock en allmänt uppskattad roll.
Inre orosmoln hade vid 30-talets början dykt upp också i Finland. Kommunisterna hade utökat sin verksamhet och den s k ”Lapporörelsen” mötte dem med fascistiska drag. 1931 valdes Svinhufvud till president och kallade omedelbart till sig Mannerheim som åtog sig rollen som ordförande i försvarsrådet och överbefälhavare i krig.
Krigsmolnen hopas
Då han allmänt uppfattades som en person som stod över partierna kunde Svinhufvud 1933 utse honom till fältmarskalk. I brev till brodern skriver han: ”Fältmarkalksvärdigheten var för mig en fullkomlig överraskning. Det är ju ett vackert erkännande av vårt Frihetskrigs historiska betydelse och en grann titel omsusad som den är av historiskt skimmer, vapengny och klang. Dessutom – marskalken kostar staten ingenting.”
Så följde en tveksam upprustning där Mannerheim fick lägga ned all sin energi och utnyttja alla sina internationella förbindelser för att få vapen inför det stundande världskriget. Hans ansträngningar lyckades så till vida som försvarsmaktens anslag ökades från 1928 (14%) till 1939 (30% av statsbudgeten). Men Mannerheim förklarade ändå att hären var ”helt utan pansar- och luftvärn, stödd av ett såväl till kvalitet som numerär svagt artilleri, samt i hög grad saknande individuell utrustning”. Efter 1938 års händelser skärpte Mannerheim tonen och begärde i skrivelse den 16 juni 1939 entledigande. Han kunde under dåvarande omständigheter inte bära ansvaret för Finlands försvar. Han övertalades att stanna på sin post. Strax därpå undertecknade Molotov och Ribbentrop sin beryktade pakt. Under pågående förhandlingar med Sovjet förordade Mannerheim kompromisslösning. Gränsen på Näset var, framhöll han, uppdragen 1809 av Alexander I mellan två förvaltningsområden inom ett rike. Den passade inte som gräns mellan en småstat och en stormakt med ett betydande befolkningscentrum intill denna gräns. Men den finska politiska ledningen gjorde en annan bedömning. Den 30 november 1939 började den femåriga period av konflikt som skulle kosta Finland hundratusentals döda och sårade, dock till slut säkerställa självständigheten.
en unik personlighet
När stillestånd skulle uppnås efter fortsättningskriget uppstod den situation som Jägerskiöld skildrar i inledningen. Den svenske historikern Sven Ulric Palme har i en essä om vår tids hjältar velat reducera personlighetens betydelse: ”Det är rollen, uppdraget, typen som skapar hjälten, inte hans personlighet.” Det som ovan berättats kan synas stödja denna teori. Ändå – de gånger Mannerheim mötte ödet – på järnvägsresa, under krig eller i kontakt med politiker av olika slag – står det klart att hans personlighet var själva grunden till hans framgång.
Som fältmarskalk representerade han Finland vid kung Georg V:s begravning 1935. Därvid träffade han Churchill. Vid en middag kunde de båda utbyta åsikter om det farliga europeiska läget, Hitlers hotande verksamhet och bolsjevikernas Ryssland. Churchill fann Mannerheim imponerande – ”fast som en klippa”. Sant är att hans värderingar låg nära dem Churchill hade och att han aldrig gav efter på dem. Med porträtten av marskalken för ögonen skulle man kunna tolka honom som huggen i sten – en känslokall, analytisk person, nära det preussiska generalstabsidealet. Schlieffen, Ludendorff och Hindenburg representerade som kyligt intellektuella detta ideal.
Men utan politisk känsla bidrog deras operativa skicklighet i tur och ordning till Tysklands fördärv. Mannerheim var däremot i hög grad en känslomänniska, en humanist. Han våndades inför beslut men var ändå vad man kallar beslutsam. Han hade ett hett temperament men hade lärt sig tygla detta. Han hade ett utomordentligt personminne. I hans närhet kunde detta av en yngre officer upplevas : ”Med några enkla ord kunde han visa Människan inom sig.” Efter frihetskriget ville han avbryta det fruktansvärda maskineriet av processer och fångläger och åstadkomma en försoning. 1944 bestämde han att varje desertör som valde att återvända till fronten skulle benådas. Hans dagorder 1942 ”Till Finlands Mödrar” är ett annat exempel på hans medkänsla. Många har berömt Mannerheims oföränderliga hövlighet och den i minsta detalj gående uppmärksamhet som han visade gäster. Han hade ett formfulländat sätt och detta drag påverkade hans relationer. Här kommer den aristokratiska uppfostran fram som höll människor på avstånd. Han lade inte bort titlarna med andra än några få mycket nära vänner. Av andra kunde han uppfattas som ensam och otillgänglig.
Medarbetar och principer
Närmast honom i hans stab stod den jordnäre och praktiske generalkvartermästaren Akseli Airo. Många vittnesmål gör klart att Mannerheim i svåra lägen var ytterst beroende av Airo. Häri ligger en av hemligheterna med hans framgång. Ett vanligt fel hos ledare är att välja medarbetare med samma läggning som ledaren själv. Konflikter minimeras – det är bekvämt att vara omgiven av likasinnade. Mannerheim valde rådgivare av annat kynne än han själv. För ja-sägare fanns ingen plats. Kravet på stabsmedlemmarna var främst uppriktighet och sanningsenlighet. Envar ägde att framföra sina åsikter även om de var avvikande. Enda kravet var att iaktta korrekta former för uppträdande. Men den häftige Talvela – Tolvajärvis segrare – kunde tillåta sig utbrott i Mannerheims närvaro som knappast hade tålts från någon annan.
Mannerheims principer för belöningar och befordran innebar att de olika vedermälena inte fick följas åt utan en mellantid. Mannerheimkorset infördes 1942 för att motsvara tsarernas Georgskors, Victoriakorset i England, Preussens Pour le mérite. En allmän uppfattning var att det första korset skulle tilldelas generallöjtnanten Talvela. Men den utvalde blev kommendören för den Talvela underställda Jägarbrigaden överste Ruben Lagus. Talvela blev rasande: ”Ryssen-satan såg till att ge korset åt en svenskfan!” Historien förmäler inte om denna replik nådde marskalkens öra. Men Talvela fick Mannerheimkorset som nummer två efter Lagus.
Fältherreegenskaper
En gång diskuterade Mannerheim en fältherres viktigaste egenskaper med en nära vän. Gästen räknade upp omdömesförmåga, snabbhet, försiktighet, tur. Mannerheim accepterade dem alla men pekade också på den fysiska uthålligheten och en psykisk seghet som han ville definiera som själskrafter. I dessa avseenden visade Mannerheim sina starkaste sidor. Trots att han var långt över sjuttio år under kriget höll han ett förvånansvärt tempo. Hemligheten ligger möjligen i hans enkla vanor. Än i dag kan man i hans villa betrakta hans enkla tältsäng med fälttelefonen på nattygsbordet. Han ville bara ha 16 grader i sin sovmiljö. Han väcktes klockan 0630 och klev då i ett badkar med 20 gradigt vatten. Hans arbetsdag sträckte sig fram emot midnatt. Hans frukost var rostat franskbröd, två löskokta ägg, starkt kaffe med varm grädde i en stor tekopp. Hans motion togs varje dag till häst i en och en halv timme. Han badade bastu varje lördag följd av ett
”Marskalken av Finland! Jag ber att till Marskalken få framföra en kanske något säregen, men vördsam och varm lyckönskan till att Marskalken trots enormt arbete och enastående insats har ett hjärt-blodkärlssystem som motsvarar åldern mellan 50 och 60 år samt ett friskt Hjärn-nervsystem! Marskalkens tillgivna Nanna Svartz.”
Men trots hans spartanska vardag kunde Mannerheims bord också vara gott både i fråga om mat och dryck. Beträffande helstekt gris gällde att den aldrig fick väga mer än tre kilo, den skulle ösas med en noga fastslagen kvantitet konjak. Berömd är hans kryddade snaps, som alltid fylldes till ytspänning även för gästerna. Det ansågs vara en ploj från S:t Petersburg – ingen fick darra på handen när snapsen togs. Generalen Siilasvuo lär dock vid ett tillfälle ha spillt. Värden avledde strax uppmärksamheten genom att tilltala en person vid andra änden av bordet.
De utomordentliga påfrestningarna gjorde sig till slut ändå gällande. I mars 1946 ansåg han tidpunkten lämplig att tillkännage sitt beslut att avgå som republikens president. Hans ansvar för en övergång till fredliga förhållanden hade uppfyllts. Under några år kunde han njuta av livet på sin nyförvärvade gård Gerknäs, men också vårda sin hälsa i Schweiz och författa memoarer. Den 28 januari 1951 avled han i Lausanne. Som efterträdare framträdde efter hand Juho Paasikivi också som statsman med eftervärldens erkännande.
Fortsättningskriget
År 1939 anfölls Finland oväntat av Sovjetunionen. När Hitler ett par år senare föll sin förre alliansbroder Stalin i strupen, öppnade sig möjligheterna till revansch.
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
Vinterkriget 1939-40 berövade Finland de fördelaktiga ställningarna på Näset. Från Hangö i väst var vägen inte lång till livs viktiga finska centra och förbindelser. Om Sovjet skred till nya anfall kunde man knappast ge vika. Sovjet ställde också nya hotfulla krav – väl medveten om sin maktposition. Man krävde bland annat en ministers avgång och utlämning av järnvägsmateriel. Anläggningar som bortförts från Hangö skulle återbördas. Åland skulle demilitariseras eller upprustas gemensamt av Finland och Sovjetunionen. I juni hade tyskarna ockuperat Norge ända upp till Kirkenes. Samtidigt fullbordades den ryska ockupationen av Baltikum.
I augusti 1940 kom så en tysk begäran om transitering till Kirkenes av förnödenheter och permittenter. Samtidigt lät man veta att det nu fanns möjligheter att få krigsmateriel från Tyskland. Ryssarna sade upp ett avtal om livsmedel till Finland. Nu fanns det knappast något val. Landets existens blev helt beroende av relationerna till Tyskland. Innan den tyska invasionen utlöstes den 22 juni 1941 fanns dock endast defensiva planer för den finska krigsmakten. Finland förklarade sig till en början neutralt, men sovjetiska bombplan gick till attack och Hangös kanoner öppnande eld. Den 25 juni deklarerade riksdagen att Finland åter befann sig i krig.
Offensiv
Finland var nu mycket bättre rustat än vid Vinterkrigets utbrott. Fältarmén hade dubbelt så många operativa enheter och bättre utrustning med pansarvärn, artilleri och flyg. Krigsmålet blev att återta förlorade områden. En offensiv planerades i tre etapper. Den första av dessa inleddes redan i juli norr om Ladoga mot Sordavalaområdet. I augusti var man klar till anfall på Näset med syfte att återta Viborg och nå den gamla gränsen. Den tredje etappen sträckte sig över höstmånaderna och avsåg inmarsch i Fjärrkarelen för att nå fördelaktiga ställningar vid floden Svir och den stora sjön Onega. Från början förfogade man över 16 divisioner fördelade på fem armékårer.
I Lappland fanns en fristående tysk armégrupp som lydde under befälhavaren i Norge general Falkenhorst med direktiv att inta Murmansk och avskära Murmanskbanan. Till Karelen anlände i början av juli divisionen Engelbrecht som transiterats genom Sverige i strid med neutraliteten. Den fick delta i den finska offensivens inledande skede för att senare placeras som reserv. Överbefälhavaren ville egentligen inte få den Karelska armén uppblandad med tyska divisioner.
Det stora tyska anfallet från Estland mot Leningrad och genom Vitryssland mot Moskva kostade ryssarna stora förluster i stupade och många tillfångatagna divisioner. Det är därför knappast förvånande att de finska styrkorna på flera punkter kunde nå överlägsenhet. I Fjärrkarelen grundade sig den finska taktiken på ständiga omfattningar med inringning som följd. När motståndet var ringa, tillgången på artilleri och ammunition riklig och pansar kunde påräknas drevs dock kilar fram längs vägarna. Ett motoriserat regemente med pansarstöd framryckte således på tre dygn under ständiga ”korta” anfall sjuttio kilometer från Tuulos till Svir. I början på december hade hela området mellan Ladoga och Onega erövrats av finska styrkor inklusive Sovjetkarelens huvudstad Petrozavodsk och Maaselkänäset norr om Onega. Här beordrades styrkorna övergå till försvar.
I riktningen Viborg samverkade II. armékåren under generalmajor Laatikainen med den IV. armékåren under generallöjtnant Oesch. Den förre skulle från nordväst anfalla över Vuoksen. Den senare skulle med början 22 augusti inringa ryska styrkor vid Viborg. Men ryssarna sprängde sina befästningar, härjade i Viborg och vek undan. Anfallet blev därför en förföljelseoperation fullbordad med en stor motti söder om Viborg. Den 29 augusti återintogs staden och flaggan hissades åter över den historiska borgen. Den 31 augusti nådde IV. armékåren Vammelsuu nära den gamla gränsen. Y.A. Järvinen gör i sin bok om finsk och rysk taktik en intressant jämförelse mellan denna offensiv och den som skedde i december 1939. De finska divisionerna hade nu blivit krigserfarna och försedda med modern materiel. Den praktiska förmågan och självförtroendet hos ledningen hade också utvecklats. Ett nytt Cannae var ett faktum. En intressant detalj: Ryssarna hade i landfästena på viktiga broar och byggnader i Viborg placerat sprängladdningar att utlösas med vissa signaler på viss våglängd från en radiostation. Därav kom det sig att under lång tid en finsk rundradio utan uppehåll i flera dygn fick sända ”Säkkijärven Polka” att avlyssnas i etern. Den överröstade varje fientlig sändning på denna våglängd!
Den 2 september nådde också II. armékåren gamla gränsen vid Ladoga. Efter en månads offensiv hade det Karelska Näset återerövrats och fem ryska divisioner rivits upp. Ett stort antal fångar och värdefull materiel hade tagits. Begäran från tysk sida att norrifrån medverka i en stormning av Leningrad avslogs dock av regeringen på Mannerheims inrådan. Ett politiskt beslut av vikt med tanke på 1939 års förhandlingar och framtiden. Samma synpunkter hade delvis bärighet i norr. De tyska bergsjägarna under general Dietl fick trots all berömmelse se sina ansträngningar gäckade i riktningen Murmansk. Inte heller tyska försök att över Salla nå Kandalaksja nådde framgång. Från nyåret 1942 rådde under två år ett skyttegravstillstånd längs i princip alla Finlands fronter.
Hangö
En viktig front eliminerades dock dit styrkor ej längre behövde avdelas. För våra läsare har detta särskilt intresse genom svenska frivilligas medverkan. Samlingsregeringens vilja att åter hjälpa Finland med frivilligkår och vapen var starkt nedsatt. Men från Finland kom önskemål om frivilliga att ingå i finska svenskspråkiga förband. När två månader gått hade runt 900 man rekryterats. Huvuddelen fick bilda en egen bataljon att insättas i de finska styrkorna på Hangönäset. Men svenska regeringen kunde inte enas om att utrusta den – bland annat med tunga vapen m.m. Några
November förflöt under fortsatt patrullverksamhet. Tecken på rysk utrymning började märkas. Bataljonen avlöstes i fronten den 28 november och blev reserv. Den 3 december gavs order om framryckning varvid 3. kompaniet under Anders Grafström fick utgå ur reservens position längs sydöstra vägen mot Hangö. Grafström avancerade raskt i mörker och tog risker i minfälten.
Pionjärsergeanten Ivan Pellijeff lyste med lykta efter snubbeltrådar. Förmodligen genom att undvika de mellanpunkter där framryckningen skulle kontrolleras av högre chef nådde 3. kompaniet som första förband i gryningen den 4 december rådhuset i Hangö. Den finska flaggan hissades som tecken på att staden åter var i rätta händer. Precis kl. 8 ägde ceremonin rum under ”skyldra gevär” och ett rungande ”Gud bevare Finland”. När en finsk förtrupp anlände per båt sökte den upp kyrkan där deras flagga kunde hissas kl. 08.30.
Två dagar senare på självständighetsdagen 6 december 1941 hissades den officiella flaggan i närvaro av kommendören för sjöstridskrafterna general Valve. Alla hade fått sitt. Frivilligbataljonen avtackades av Mannerheim i rykande snöstorm den 15 december.
försvar och fördröjning
Med de tyska nederlagen vid Stalingrad och i Nordafrika kring årsskiftet 1942/43 svängde ödets gångjärn och för de insiktsfulla framstod det snart att det knappast skulle bli en tysk seger. Under 1943 fortsatte de allierade med landstigning i Italien. Ryssarna lyckades bryta Leningrads inringning och fronten på Näset kom plötsligt i ett nytt och farligare läge. Det stod klart att en separatfred med Sovjet var önskvärd. Året gick med hemliga sonderingar men ryktena nådde tyska öron. Trots detta utsågs i mars 1944 statsråden Paasikivi och Enckell att förhandla i Moskva.
De fick villkor som ansågs omöjliga att uppfylla och Finlands öde förblev knutet till Tysklands. Men orosmoln flockade sig nu över Näset. Med 300-400 eldrör per frontkilometer ansattes kl. 05.00 den 9 juni en förödande stormeld mot den finska huvudställningen. Kanonmullret hördes ända till högkvarteret i S:t Michel på
Mannerheim utsåg nu generallöjtnant Lennart Oesch till befälhavare över de två armékårerna på Näset. Om läget så krävde fick Oesch övergå till uppehållande strid i syfte att föra trupperna i kampdugligt skick tillbaka till den förberedda VKT-linjen (Viborg – Kuparsaari-Taipale) . Mannerheim beslöt också att dra styrkor från Fjärrka relen, därmed att utrymma detta vidsträckta område. Som buffertzon kunde detta nu användas för fördröjningsstrid och därmed spara stridskrafter för det avgörande som alla förstod skulle falla på Näset.
Ett avsnitt kom att spela en särskild roll. Ryssarna satte under den 14 och 15 juni in ett massangrepp i riktning norrut mot Vuoksen. Några ortnamn kom att beteckna de svåraste och mest förlustbringande striderna under hela kriget. Först var det Siiranmäki sedan Äyräpää och Vuosalmi där 2. divisionen under ledning av generalmajor Martola lyckades hejda fienden längs med Vuoksen. Ett genombrott här kunde ha öppnat hela VKT-ställningen ”bakvägen”.
Men bara tio dagar efter offensivens inledning intogs Viborg av ryssarna utan större förluster. Från och med den 20 juni riktades också ursinniga anfall mot hela fronten mellan Viborgska viken och Vuoksen. Ett pansargenombrott vid Tali hotade att fullföljas mot Ihantala och vidare mot Villmanstrand. Redan den 22 juni inleddes det stora slaget – krigets höjdpunkt på Näset. Tjugosex finska bataljoner lyckades först avregla ett ryskt genombrott men höll själva på att bli inringade.
Småningom rätades fronten ut i linjen Vakkila – Ihantalajärvi. Sovjettrupperna förnyade sina anfall men slogs tillbaka med stöd av 250 eldrör, den största finländska artillerikoncentrationen under hela kriget. Hela operationen har av deltagare betecknats som ”undret vid Tali”.
på väg mot fred
Den 22 juni på kvällen anlände utrikesministern von Ribbentrop från Berlin. Hans ärende var att erbjuda Finland en pakt men också få garantier för att till Finland levererad ny materiel inte skulle hamna i orätta händer. Det gällde bland annat livsmedel och närpansarvärnsvapen. I egenskap av Finlands president slöt Risto Ryti den önskade pakten med Tyskland. Finland förband sig i och med detta att inte sluta separatfred med Sovjet. Pakten undertecknades den 26 juni 1944. I slutet av juni anlände till fronten en tysk division som insattes i striderna om Viborgska vikens norra kust. En stormartilleribrigad jämte tyska Stukaplan medverkade i Tali-området.
En månad senare hade ryssarnas offensiv avmattats. Framryckningen mot Berlin hade prioriterats. Risto Rytis avtal var i själva verket en offergärning för att vinna den tid som behövdes för att nå en uppgörelse till Finlands räddning. Ryti avgick den 1 augusti och Mannerheim utsågs genom en speciallag till president, oförhindrad att förhandla med ryssarna. Den 25 augusti riktades till Sovjets ambassadör i Stockholm en förfrågan om förutsättningarna för ett vapenstillestånd.
Som svar meddelades att förbindelserna med Tyskland omedelbart skulle avbrytas och att tyskarna senast den 15 september skulle ha utrymt Finland. Finland skulle förbinda sig att ingripa för att internera tyskarna om de ej var borta före angivet datum. Då det nu inte längre var frågan om villkorslös kapitulation inleddes förhandlingar om stillestånd efter ”Eld upphör” den 5 september. I stället för Hangö begärde Sovjet att få Porkala området med angränsande socknar på femtio år, ”en pistol riktad mot Finlands huvudstad”.
Dessutom krävde man hela Petsamoområdet med Finlands enda ishavshamn; områden i övrigt skulle avträdas enligt Vinterkrigets uppgörelse. Åter skulle huvuddelen av finska Karelen avträdas och befolkningen förflyttas från hem, mark och gröda. Tyska trupper skulle fördrivas samtidigt som armén i övrigt skulle demobiliseras. Ett mäktigt krigsskadestånd om 300 miljoner dollar skulle erläggas i varor under sex år. En allierad (rysk) kontrollkommission skulle övervaka att bestämmelserna uppfylldes.
Den 19 september såg sig riksdagen tvungen att anta villkoren. Av alla svåra ting som nu skulle utföras för att uppfylla dem var utdrivningen av de tredskande tyskarna det svåraste. Lojalt stred finska trupper mot sina forna allierade men ända till slutet av april 1945 höll tyskarna en sista flik av Finlands jord besatt. Under deras tillbakaryckning hade det Lappland som varit i deras våld förhärjats.
En Svensk Gladiator fotograferad den 10 februari 1940. Foto: Olof Malmsten
I luftstrid över Lappland
Sverige var som bekant inte i krig 1939-45. Men en inte obetydlig del av Sveriges flygvapen stred mot Stalins styrkor under det sovjetiska angreppet mot Finland 1939-40. En oväntad påminnelse om detta dök nyligen upp i finska Lappland.
En intervju med Orvar Nilsson
Orvar Nilsson som finlandsfrivillig löjtnant 1944.
UR ”SVENSKA FRIVILLIGA I FINLAND”, NORSTEDTS 1989.
Överstelöjtnant Orvar Nilsson avled den 21 december 2008 i sin hemstad Halmstad. Han deltog i vinterkriget från början av januari 1940 till mars 1940. Från december 1943 till slutet av september 1944 var han plutonchef och tidvis kompanichef vid det svenska frivilligkompaniet. Därvid tillhörde han den lilla skara svenskar som i juni 1944 tillsammans genomkämpade slagen vid Tali och Ihantala. Han var en av Sveriges mest bemärkta soldater.
Orvar Nilsson var ordförande för Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening. År 2003 belönades han med frihetskorset av andra klass av Finlands president.
SMB vill uttrycka sitt deltagande till hans anhöriga och publicerar till hans minne en tidigare intervju.
Finska offensiven på näset 1939
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
Sovjetunionen invaderade Finland. Men promenadsegern kom av sig. Vid jultid 1939 kom ännu ett anfall. Men det var finländarna som gick till motangrepp. Ur led var tiden.
Under de första tre veckorna i december 1939 hade minst fyra ryska divisioner och starka pansarförband trängt fram på Karelska näset mot den s.k. Viborgska porten vid Summa. Ett genombrott hotade.
