Tiger II – kungstigern

AV ANDERS GUSTAVSSON

Kungstigern och dess varianter var andra världskrigets mest fruktade stridsvagnar, och detta inte utan orsak. Genom deras blotta närvaro vid fronten stärktes moralen hos egna förband och kunde rädda mången sviktande trupp från att fly. Det senare en relativt normal reaktion för de fiender som fick det tvivelaktiga nöjet att möta den.

Redan innan Tiger I var klar, hade planerna på efterföljaren påbörjats vid ett möte med Hitler den 26 maj 1941. Den allra första orsaken till Kungstigern var att Hitler ville ha en ännu effektivare kanon än Tiger I:s 88 mm KwK 36 (L/56), nämligen den allra nyaste versionen av 88 mm luftvärnskanonen med beteckningen Flak 41 (L/ 74). I stridsvagnsutförande fick den nya kanonen beteckningen KwK 43 (L/71) och var inte bara längre än Tiger I:ans, utan sköt betydligt längre granater med större genomslagskraft och räckvidd. KwK 43 var jämfört med luftvärnskanonen Flak 41 något kortare, hade annan räffling av eldrörets insida, mynningsbroms samt kortare och bredare rekylcylindrar och granatladdare. Dessutom fanns det ett utblåsningssystem för att få ut gaserna ur tornet. Den nya kanonen kunde med en vanlig pansargranat slå igenom 132 mm 30-gradigt vinklad pansarplåt på 2000 meters håll!

De nya tornen

Till denna längre kanon blev man tvungen att göra ett längre torn med en tornring på 2000 mm. Konstruktören Ferdinand Porsche (mannen bakom bilfirman Porsche och VWbubblan) var först med ett torn som i fronten var längsgående rundat och därmed blev en farlig skottfälla. Precis som för Panterstridsvagnen kunde ett skott som träffade i nederdelen av fronten då vinklas ned i skarven mellan tornet och vagnskroppens översida och lättare slå igenom. Dessutom byggdes tornchefens lucka upptill delvis som en cylinder halvt utanför tornsidan, vilket gjorde tornsidan svagare och mera komplicerad. Torndrivningen sköttes av en elektrisk motor, vilket var en nackdel på grund av den skriande bristen på koppar mot slutet av kriget. Henschels torn var däremot betydligt bättre med kanonens infattning i tornet helt rundad och därmed betydligt säkrare. Tornluckorna stack heller inte ut på sidorna. Henschels torndrivning var dessutom helt hydraulisk, och man kunde lagra flera granater i tornets bakdel än i Porschetornet (22 mot 16).

 

Kungstigerns stora dag kom under Ardenneroffensiven 1944-45. Här står en
best omgiven av tyska fallskämsjägare, ett ganska tufft förband att möta.

{reg}  

Prototyper

Henschel fick första chansen med en order redan två dagar efter mötet med Hitler, alltså den 28 maj 1941. Projektet betecknades VK 45.01 (H). Dock var man alltför hårt ansträngda med andra modeller som 88 mm Tiger I (H1) och en aldrig serietillverkad 75 mm Tiger I med Panterliknande torn (H2). Porsche fick därför överta ordern med beteckningen VK 45.02 (P), ofta kallad Tiger P2 eller typ 180. Den hade tornet monterat på den främre halvan av kroppen, och drevs med dubbla 10-cylindriga bensinmotorer på vardera 300 hk monterade baktill. Dessa matade var sin elgenerator som i sin tur drev var sin elmotor för respektive bakre drivhjul till larvbanden. Bärhjulen kom från Ferdinand.

Elefant och bestod av 3 dubbla torsionsdämpade par utan stridsrullar. Ytterligare några projekt föreslogs, bland annat med motorn fram och tornet bak, samt en framtida version med hydraulisk drivning, ny kraftöverföring, luftkyld 900 hk dieselmotor, tyngre bepansring och beväpning.

 

Kungstiger i Budapest 1944. Husen på bilden bär fortfarande idag
på ärren från striderna.

En Jakttiger står övergiven i en stad i västra Tyskland under krigets
slutskede. Jämför storleken med jeepen.

Porsche hade dock vid denna tid hamnat i onåd eftersom hans konstruktioner ansågs alltför orealistiska i ett alltmer pressat Tyskland. Prestandan ansågs för dålig och man saknade både råvaror och tid. Henschel blev därför i novemeber 1942 åter ombedda att tillverka prototyperna till Kungstigern, nu med beteckningen VK 45.03 (H), kallad Tiger H3. Porsches tre prototyptorn blev slutligen färdiga den 22 augusti 1944, men Porsche blev då helt enkelt beordrad att montera dessa på redan färdiga Henschelchassin. Faktum var att Porsche redan inofficiellt hade tillverkat 50 torn, så säker var han på att få det slutliga kontraktet.

 

De första kungstigrarna kom ut på förband under 1944 till Pz.Abt. 503
som här ses under träningen (observera Porschetornet).

 

En Jakttiger har exploderat, eventuellt förstörd av egen besättning.

Kungstigern med sina rena linjer liknade mera Pantern och ryska T-34
än sin namne Tiger I.

Henschels prototyp var däremot bättre byggd. Tornet var som sagt bättre och vagnskroppen mera Panterlik och byggd med betydligt mindre sällsynta råvaror än Porsches. Bärhjulen var bättre placerade än på Pantern; varje axel hade två hjul utanpå varandra. Denna glesare överlappning minskade framför allt risken för att hårdpackad snö och is skulle frysa fast bärhjulen och göra stridsvagnen helt orörlig. Med totalt nio axlar per sida hade man alltså 18 bärhjul per sida. Övre stödrullar behövdes inte. Bepansringen var också imponerande, med som mest 150 mm framtill, vilket gjorde den praktiskt taget osårbar frontalt.

 

Tillverkning och utveckling

Tillverkningen försenades av att man i efterhand försökte samordna så många delar som möjligt av Kungstigern med den planerade Panter II (som aldrig hann serieproduceras).

Man hade redan tidigare insett fördelarna med Panterns lutande pansar (kopierat från ryska T-34), som förbättrade skyddet avsevärt. Därför blev den första Henschelvagnen inte klar förrän i november 1943. Totalt byggdes 492 stycken Tiger II. Ytterligare minst 657 stycken förlorades genom de allierades intensiva bombningar av fabrikerna mellan september 1944 och mars 1945.

Eftersom Kungstigern kom ut på förband så sent hann man bara med mindre förändringar innan krigsslutet. Bland annat kan nämnas mera bakåtriktade avgasrör, ibland med extra ytterrör för nattstrid, nya band, motorförvärmning, enkelsikte i stället för dubbelsikte till vänster om kanonen, tvådelat utbytbart kanonrör i stället för enkelrör, lättare och mindre mynningsbroms, slopad djupvadningsutustning, egen uppriggningsbar två tons kran för reparationer, hållare för bandplattor på tornsidorna, 3-färgs camouflagemålning i skogsmönster från 19 augusti 1944, zimmeriten slopad från mitten av september 1944 och skyddsplattor över luftintagen.

Varianter

Endast ett fåtal varianter av Kungstigern hann tillverkas. Två snarlika befälsvarianter, Sd.Kfz. 267 respektive 268, gjordes i ett fåtal exemplar. Dessa var identiska med Kungstigern så när som på de extra antennerna och radioutrustningen. Detta medförde att man fick minska antalet granater från 86 stycken (Porschetornsvarianten hade 80) till 63. Sd Kfz. 267 hade en extra stjärnantenn i bakpartiets mitt där normalt djupvadningsutrustningen satt. Sd.Kfz. 268 känns igen på en extra 1,4-meters antenn på samma ställe. Båda hade den vanliga tvåmetersantennen flyttad till torntakets bakre högra del. Liksom Kungstigern hade båda varianterna en kulspruta i fronten, en parallellt med kanonen och vid behov en kulspruta i tornluckan. Toppfarten var samma, 41,5 km/h och vikten 70 ton.

Den berömda Jakttigern hann endast tillverkas i 70 exemplar (Henschel) och två test-exemplar (Porsche). Men den vägde också 76 ton och hade ett maxpansar på 250 mm framtill! Båda varianterna använde vagnskroppen från Henschels Kungstiger förlängda med 26 centimeter. Jakttigern saknade dock Kungstigerns kulspruta parallellt med kanonen och toppfarten sjönk till 35 km/h. Porsches testtyp hade dock endast åtta överlappande fjäderupphängda bärhjul per sida. Jakttigern hade ett fyrkantigt fast torn mitt på vagnen, Ett fåtal tidiga Henshelvagnar fick Kungstigerns 88 mm L/71 kanon innan den enorma 128 mm L/55 pansarvärnskanonen, andra världskrigets största, var klar. Med denna kunde man bara skjuta max två skott i minuten därför att granaterna var så tunga att de måste lastas tvådelade och skruvas samman med hjälp av en liten kran inuti stridsrummet före avfyrning!

Man planerade även två förlängda mörsarversioner med elva axlar i stället för nio. Dessa hade 17 respektive 21 cm kanoner monterade i ett fast torn baktill. Endast ett exemplar av 17 cm:s vagnen påbörjades. Dess innermått var imponeranda, närmare tre meter hög. Vidare planerades 18 stycken bärgnings-Kungstigrar – ingen byggdes och det är mycket tveksamt om man tagit sig tid och material att göra någon, med tanke på hur värdefulla de ordinarie Kungstigrarna var. Bärgningspantern hade klarat av praktiskt taget samma uppgifter.

 

I strid

Det framskymtar ofta i litteraturen hur orörlig Kungstigern var. Fakta visar att det är en överdrift. Det är sant att motorn var överbelastad och därmed känslig för felhantering, det var ju samma motor som satt i den lättare Pantern. Men problemet var att få de ofta tämligen otränade besättningarna att lära sig köra vagnen tillräckligt försiktigt. De flesta Kungstigrar blev inte sönderskjutna i strid, utan gick sönder i körning eller under bogsering eller helt enkelt körde slut på bränslet. Men med en erfaren besättning och rätt skött service kunde en Kungstiger klara sig igenom Ardennernas isiga och smalt slingrande bergsvägar under vintern 1944-45. Dess lägre fart gjorde dock ofta att den blev kringränd, framför allt på östfronten. Dess betydelse blev därför snarare lokalt taktiskt i rena stridsvagnsdueller, medan den snabbare Pan-tern kunde utnyttjas mer allsidigt. Problemet förstärktes av att få broar klarade av vikten, med stora transportproblem som följd.

Kungstigerns kanon var troligen andra världskrigets bästa stridsvagnskanon, med en enorm genomslagskraft. Den behövde dock justeras oftare och slets ut snabbare samtidigt som den var mindre träffsäker än både Panterns och Tiger I:ans. Det blev även svårare att hinna observera var skotten hamnade.

Taktiskt kunde de få vagnar som hann tillverkas ha använts i blandade grupper, där de mindre stridsvagnarna kunde ha avlastat Kungstigrarna från uppgifter de blev tvungna att utföra när de var samlade i egna små grupper.

Kungstiger 233 var en av de sex stycken Kungstigrar som Pz.Abt. 503 lånade ut till Otto Skorzenys kommandoräd ”operation Panzerfaust” i Budapest, mot den ungerska regeringen som förhandlade med Röda armén. Kuppen slutade med att de angripna ungerska förbanden ställde sig under tyskt befäl.

Den berömda 88:an som kunde slå ut vagnar på kilometers avstånd.

{/reg}