Poltava

AV LEO HASSLER

SMB:s tåg till Poltava

Leo Hassler, läkare i Luleå, en av 36 entusiastiska deltagare, berättar från SMBs militärhistoriska resa i maj 1998.

Den svenska byn vid Dnjepr

Vårt tåg rullar fram över Ukrainas ändlösa vidder. Kosacker väntar oss i fjärran. Kanske minns de sin ledare Mazepa? Han som inte förmådde hjälpa vår konung Karl XII vid Poltava.

Men vårt svenska kungahus har sina vänner här i Ukraina. Och de är svensktalande, bofasta nära floden Dnjeprs mynning i Svarta Havet, i Gammelsvenskby. År 1782 vandrade de hit, 1 200 bönder och fiskare från estländska Dagö. Förvisso inte frivilligt. Kejsarinnan Katarina hade låtit en godsägare få deras hem, men hade vänligheten att ge dem mark hon erövrat från turkarna. Många överlevde vandringen, och före första världskriget räknade byarna över tusen invånare, med svensk skola, svensk kyrka och svensk präst.

Så kom världskrig, ryska revolutionen, inbördeskrig, kommunister, nazister, kommunister igen - skildrat i en spalt i Nationalencyklopedin, som jag livligt rekommenderar. Låt mig dock nämna att år 1929 kom alla då levande svenskbybor, 885 personer, till Sverige, för att snart delvis återresa till Gammelsvenskby och där grunda Sveriges Kommunistiska Partis kollektivjordbruk, som ägde bestånd till 1962.

Först deltog vi i högmässa tillsammans med grannarna, tysktalande och inflyttade till trakten, även de för länge sedan. Psalmerna kände jag igen, den första var Herren vår Gud är en Konung i makt och i ära, med rysk och tysk text. Ingen orgel ledsagade sången, som flerstämmig, full och ren steg upp i den enkla ljusa kyrkan i ett largo, som dröjt kvar från vår svenska stormakts dagar.

Under körsbärsträd var framdukat ett långbord för oss alla 36 gäster, med vår ledare överste Einar Lyth. Rödbetssoppa, kåldolmar, ståtliga brödkakor och - nu tindrade ögonen på våra värdinnor, de gamla svenskbyborna, - SVENSKA kakor!

Så mycket de hann berätta för oss på sin ålderdomliga svenska! Om sig själva, sina liv, sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Om livet i gamla tider. Om besök de gjort hemma i Sverige.

Sjunga kunde de också, både "Hej tomtegubbar" och psalmer, som jag tyckte mig känna igen ur 1695 års psalmbok, den som litteraturvetaren Göran Hägg finner långt förmer än alla senare, allra helst den allra senaste, i vår tids anda så kvinno- och miljövänlig.

I hast skildes vi från dem. Vid vägkanten stod de, kanske tio sammanlagt, och vinkade åt oss. Min reskamrat Christer sade stillsamt att detta var vår resas höjdpunkt. Redan tredje dagen. Ändå återstår sju!

Vårt tåg

Vilken bra idé att hyra ett eget tåg! Så bekvämt att ha allting med sig, både digitalkamera, dator och färgskrivare i kupén. Den ryska strömmen, förmodligen genererad i Tjernobyl, rinner i ledningarna in i mina kära följeslagare. I bortre ändan av vår vagn finns den tandfattige uppassaren med ett stort kopplingsbord vid sin säng. Här lyser små lampor, och visare rör sig. Inte alltid, men när de pekar uppåt, så kommer det ström i vägguttagen till mina törstande batterier. Och därmed kraft till detta brev. I tågets tio extralånga vagnar finns allt. Det har ju redan för fyra decennier sedan nyttjats av den ryska statsledningen.

Sevastopol, kransnedläggning vid monumentet över andra världskriget.
Einar Lyth, Per-Anders Lundström, Boris Kalshnikov, Galina Gamota.

Först kommer givetvis lokomotivet, av elektrisk natur. Även ånglok finns att hyra, men 700 kilometer bort: Ukraina är ett stort land. Därför nöjde sig Per-Anders Lundström, synnerligen aktiv styrelseledamot i Svenskt Miltärhistoriskt Bibliotek, med elektricitet som drivmedel.

Nyss stod vi stilla på en station, och genom fönstret såg jag en ung man ombord på mötande tåg. Grova galler täckte alla fönster och dörrar i hans vagn. Tydligen en brottsling i en fångvagn. Förmodligen finns det gott om sådana vagnar här i landet sedan gamla tider. Kanske gott om bovar också? Jag har dock inte mött någon utanför lås och bom än. För säkerhets skull, bokstavligen, finns dock i vårt tåg två unga uniformerade och beväpnade milismän, som även serverar oss rysk champagne till lunch.

De övriga 32 personer som utgör tågets besättning förefaller obeväpnade. Åtminstone kan de fyra vackra servitriserna, Nadescha 1 och Nadescha 2, Anna och Elisabeth, omöjligen rymma ens den minsta pistol under sina kläder, så litet som de har på sig. Nedanför infra-glutealvecket inget alls. Detta oroar dock inte mig personligen. Som jag tidigare säkert berättat för mina läsare, så har jag blivit så gammal nu att det kan gå timmar utan att jag tänker på just sådana där saker.

Vårt långa tågs andra vagn uppfylls av en jättestor generator, förmodligen för att ge ström till min dator. Därefter kommer en vagn med en stor grön gräsliknande matta i sin mitt. Här duschar alla resans 36 deltagare på en gång, ur två strilar i taket, varvid jag första gången förlade min glasögon, möjligen vid eldningspannan som föreföll eldas med ved, åtminstone innan jag tappade glasögonen. Jag tror jag skall hålla mig till den mindre frekventerade damduschen i fortsättningen. Det är ju bara fem damer med, och utan glasögon kan jag inte ens se skillnad mellan man och kvinna.

Nästa vagn är personalvagn och sedan har vi restaurangvagnen med ovannämnda lättklädda damer. Bättre klädda d:o, med kockmössor, skymtar genom rök och ånga, där de tillreder lunch och middag, med åtta delikata dagliga rätter samt en mer omfattande frukost. Vi får dock högst ett par timmar på oss att äta, ty samma lokal är även personmatsal.

Så kommer kafévagnen med sina bord och framför allt stadiga soffor, som samtidigt tjänstgör som potatis- och morotslådor.

Vårt tågs egen orkester - Folk Ensemble Dzherlo.

 

Sevastopol, kustartillerifortet där SMB:s standar överlämnas av Einar Lyth.

 

Härnäst musikvagnen, där tågets orkester spelar och sjunger varje afton. Violinisten spelar med brio, och de två rosenkindade flickorna i folkdräkt spelar ukrainsk cittra och ler så vackert, att jag sätter mig så nära jag kan, alltså på golvet.

Efter dessa vagnar kommer så sviterna och allra först vår bröllopssvit. Här finns också en tavla, hängande över dubbelsängen. Den noggranne Per-Anders Lundström hade redan för en månad sedan ringt och varnat mig för den. Egentligen inte för tavlan, dess motiv - en bro med ett lokomotiv - utan för spiken den hänger på. Så ynkligt klen!

- Tag ner tavlan vid sänggåendet, var hans omtänksamma råd. Förtröstansfullt lät jag dock den hänga kvar och där hänger den än, två meter över mitt huvud i skrivande stund.

Reskamrater

Förbi vår svit fortsätter så tåget med många sviter, dock inte av den art som kan följa på sjukdomar och läkares åtgärder, utan tvåbäddsrum och, framför allt, trevliga medresenärer, vilka kan vara lämpligt att nämna här. De kan ju tänkas läsa brevet. Gamle svärfar Henrik förresten, han brukade säga att man skall aldrig skriva brev, som inte kan läsas av vem som helst.

Nu är det förvisso inte vem som helst som reser med, utan som sagt trivsamt folk mellan 30 och 80 år, med blandad bakgrund och kunnigare än jag i alla sammahang. Stockholmare och kirunabor, men mest skåningar. Vår general och flera överstar och andra officerare på heltid eller fritid eller i gamla tider. En snickare, en domare och en kronofogde, en försäljare av rakstolar, en trafikplanerare å Banverket i Kiruna, en annan i Stockholms stad - ej på kantstensnivå, har han för mig förtydligat - , några läkare, direktörer och konsulenter och en lättsam moderat, verksam som reparatör av ryska bilar, samt några jag ännu ej hunnit lyssna till. Jag har ju ganska mycket att säga själv, också!

Underhållning ombord på SMB:s eget fälttåg.

Kievs medeltida stadsmur.

 
Hembesök med vodka i Poltava

Säkert vill Du veta hur Ukrainas 52 miljoner mår. Eftersom jag gjort hembesök hos makarna Luda, kulturchef, och Sasja, journalist, vill jag berätta att de båda mådde bra, då vi skildes åt på Poltavas Central. Jag och Birgit och Bo och Agneta mådde också bra, mättade av potatissallad och marmelad från deras egen täppa, allt nedsköljt med ett tiotal engelska och tyska ord och den hjärtligaste vänlighet med vodka och thé i den tidiga morgonstunden i deras hem.

Vi hade träffats kvällen innan, på stor middag med Poltavas civila och militära ledare och pressfolk. Kanske mitt tal, föredömligt kort, väsentligen bestående av ett enda ord, MIR, som visat sig betyda både VÄRLD och FRED, väckt deras uppmärksamhet? Eller var det Birgit i sin ståtliga Norrbottensdräkt? Eller vår generals klingande stämma, som knappast behövde översättas; hans välvilja och uppskattning gick rakt in i både ukrainska och ryska hjärtan!

Officershögskolan i Poltava.

Uzbekistanska kadetter. 

Hemma hos Luda och Sasja fann jag livets väsentligheter, alltså Chekov, Pusjkin, Bulgakov, etc. hedrade med glasskåp. Fint städat och trivsamt överallt. Köksinredning av äldre modell. Möblerna i övrigt beskrevs av reskamraten Bo motsvara svenska containerfynd. In i lägenheten nådde dock ej stanken från de öppna och nersmetade sopnedkasten i det mörka trapphuset, med sitt jordliknande golv.

I rask fart for vi så till deras sommarstuga, där Peter den store på sin tid gick över Vorskla. I Sasjas tjänstebil bedömde Bo att hjul, motor, växellåda, fönster och instrument var för sig ensamt skulle räckt till körförbud i Sverige. Följebilen, en mindre officiell taxi, var dock i något sämre skick.

Strax var vi tillbaka i vårt tåg och mötte våra kamrater, som varit hemma hos sina nyförvärvade vänner, officerarna på Poltavas officershögskola. Så röda de var i ansiktet, och så glada och högljudda! Precis som de medföljande vännerna. Hur många av Poltavas 27 vodkasorter hade de prövat?

Resa med en general

- Om en kort stund är vi framme vid flygplatsen i Kiev. Vår resa är slut och vi skall skiljas åt. Det är en svår stund för oss alla men särskilt för mig och för Leo. Vi skall skiljas från vår publik! Under reskamraternas skratt överlämnade general Lyth bussens mikrofon till mig och Hjalmar Gullberg. Plötsligt var resan över. Men, låt mig berätta ändå!

Den uppmärksamme brevläsaren noterar här att Einar Lyth benämns general. Alldeles rätt! Brigadgeneral, för så översätts överste av 1. graden. Alltså har jag rest under en generals ledning.

Jag funderar på att fortsätta med det. Det är så roligt att hälsas av militära musikkårer, när man stiger av tåget. Och samtidigt bjudas på välkomnande stor ukrainsk brödkaka, av skrattande unga kvinnor i folkdräkt och leende tjänstemän med okänd, möjligen högre, ställning och av TV-kameror.

En annan fördel med generaler är att man hör vad de säger, även längst bort i tågets kafévagn, i full fart på osvetsad räls.

De sjunger bra, dessutom. Gärna solo. Med känsla och kraft, både ur karolinernas psalmbok och, om aftonen ur rymligt minne, de muntraste snapsvisor.

 

Välkomna! Med militärmusik, bröd och salt mottogs vi i Poltava.

I sporrsträck på sin improviserade häst har major Bernhard Englund ridit med budskap till överste Berthold Dieden vid Balaklava.

Samtal i bilar

Men, framför allt, har generaler så mycket att berätta, särskilt om de heter Einar Lyth och redan som ung officer undrat vad som egentligen hänt. I enrum, på tu man hand, som liftare i Tyskland, bad han tyska män berätta om kriget. Och visst ville de berätta, om sådant som de burit med sig och inte fått avbörda sig, inte ens hemma, för hustru och barn.

En tysk berättade hur han råkat bevittna massdödande av judar och berättat om det för sina fältkamrater, som vägrat tro honom och menat att sådant var otänkbart. En annan berättade om sitt kompanis kamratafton i en polsk by. Två unga kvinnor hade spelat och sjungit och följande dag tiggt att få följa med på kompaniets tillbakaryckning för att ej dödas av polska antisemiter. Hur de skrek, då han slet loss dem från sin lastbils flak!

Noggrant hade Einar förberett sina intervjuer, med genomtänkta listor på frågor och ämnen. Och svaren har han fortfarande kvar. Nu fick vi höra några av dem, där vi satt, i den mörka kafévagnen, alla klädda i mörk kostym, inför högtidlig middag i Kievs officersklubb, med svenska ambassadrådet Ulf Söör och hans närmaste.

Fullt program

Frukost 06.30 och sängdags efter midnatt, långa dagar fyllda av upplevelser, bland dem även:

• Andra världskrigets "katakomber" i Odessa.
• Jaltakonferensen 1945 i Livadiapalatset.
• Vår nutids rostande Svartahavsflotta i Sevastopols hamn.
• Krimkrigets Balaklavas The Charge of the Light Brigade.
• Vikingatidens heliga Anna, dotter till Olof Skötkonung, begraven i Kiev.

Vilken rikedom av händelser och historia! Så mycket sorg och glädje att möta i Ukraina på SMB:s fantastiska fälttåg!