Poltava 2

AV ÖVERSTE 1 GR. EINAR LYTH

SMB 1999 och Poltava 1709

Med Ukrainas frigörelse kan slaget vid Poltava granskas på ett helt nytt sätt. SMB är med när historia skrivs.

Det hände under rekognoseringen för SMB:s första Ukrainaresa. Per-Anders Lundström och jag klev för första gången över tröskeln till slagfältsmuseet i Poltava. Där mötte den glatt leende museidirektören Alexander Yanovich som företrädare för det ryska - nej inte alls - det ukrainska Poltavaminnet.

Nytt ljus över Poltava

Vi förstod snart att slaget vid Poltava var underkastat en ukrainsk omvärdering. Mazepa var inte längre den förrädiske kosackhövdingen som gjorde gemensam sak med sitt fosterland Rysslands svenska fiender. Han var tvärtom politisk ledare för ett folk som sedan länge kämpat för sin frihet, inte bara mot turkar och tatarer utan även mot polacker och moskoviter. Stäppens och flodernas Ukraina var ett gränsland, i vilket kosackerna hävdade sina urgamla fri- och rättigheter åt alla håll och mot alla som ville inskränka dessa. Ett stolt krigarfolk, som själva valde sina hövdingar och som fattade beslut i demokratisk ordning: en krigare - en röst.

Kransnedläggning vid monumentet till minne av de stupade svenskarna i Poltava. Här ses Per-Anders Lundström (till vänster) och Einar Lyth.

Ett fritt Ukraina

Kosackerna hade omkring 1650 utkämpat ett frihetskrig mot polackerna, befriat Kiev och gjort sig till herrar i eget land, såsom rättmätiga arvtagare till det gamla Rusiska riket. Men moskoviterna ville utnyttja detta till att stärka sitt eget inflytande i Ukraina. Kosackerna behövde moskoviterna som ryggstöd mot polackerna men samtidigt strävade moskoviterna att begränsa ukrainarnas frihet. I ett sista försök att avvärja den moskovitiska expansionen västerut gjorde Mazepa år 1709 gemensam sak med Sveriges kung Karl så som de tidigare sökt anknytning till den i Polen krigförande Karl X Gustav. I slaget vid Poltava ställdes svenska och ukrainska styrkor mot moskovitiska. Skada bara att Karl XII inte förstod sig bättre på att utnyttja kosackförbanden! Hade han bättre utnyttjat deras förmåga så hade kanske koalitionsarmén vunnit slaget...

Nu blev det inte så. Moskoviternas självhärskare Peter vann slaget och hela kriget och hävdade sig i kraft härav vara Östroms och Ruserrikets ende rätte arvtagare. Ukrainas territorium användes sedan av kejsarinnan Katarina II som språngbräda för fortsatt moskovitisk expansion ner till Svarta havet. Ukraina fick ingen ny självständighetschans förrän 1917 och även den slutade med underkastelse under Moskva. Men efter Sovjetunionens sammanbrott har Ukraina äntligen återvunnit sin självständighet och därmed rätten till sin sanna historia. Var vi som svenskar månne intresserade av den, undrade Alexander Yanovich.

Underhållning i musikvagnen i SMB:s privata tåg. Under våra resor får vi här avnjuta musik av hög klass. Båda damerna i förgrunden är utbildade vid konservatoriet i Kiev.

Poltavas museum

Det visade sig att museet sedan sin tillkomst haft stora svårigheter. Under inbördeskriget och andra världskriget plundrades det. Framför allt saknades ett lämpligt urval utställningsföremål. Ett oljemålat porträtt av Karl XII visade sig vara ett restaurerat kvinnoporträtt som man strävat ge krigarkungens anletsdrag! Man tager vad man haver. Men framför allt var det länge föreskrivet uppifrån hur fälttåget och slaget skulle tolkas: Den segersäkre Peter I, stödd av alla rättänkande krafter, segrade i ett fosterländskt försvarskrig mot det expansionistiska Sverige och återtog det territorium, som sedan gammalt tillhört härskaren i Moskva. Så segrade alla ryssars tsar över Europas dittills bästa armé.

Här ordnas en uppvisning för den svenska delegationen på Poltavas militärhögskolas kaserngård vid besök i april 1999.

Museet har åtta akademiskt utbildade forskare. Hur många svenska militärmuseer har så många? Resurser för forskning finns alltså. Men museet har inga pengar för publicering av forskningsresultat och det finns ingen dator eller kopieringsapparat. Ingen e-post och ingen fax. Forskningsresultaten kan inte förmedlas vidare.

Vi drog genast slutsatsen att här fanns en uppgift för intresserade SMB-medlemmar. Vid två Ukrainaresor har SMB eller dess enskilda resedeltagare till museet som gåvor överlämnat museiföremål, litteratur, bildmaterial och tekniska hjälpmedel. Nu har museet både fax och kopieringsapparat. En kopia av en drabantsabel (modell Bernhard Englund) som skänktes av SMB under första resan hänger på väggen. En svensk museihörna har inretts och förevisades oss stolt när vi passerade i april i år. Som tack överlämnades till Armémuseum i Stockholm en kanonkula funnen i Poltava fästning.

SMB och poltavasymposiet

Vid vårt senaste besök framkom att museet i år ville ordna ett 290-årsjubileum och ett vetenskapligt symposium. Kunde SMB mobilisera svenska historiker? Visst kunde SMB det, om museet till symposiet inbjöd även ryssar och finnar. Det lovade man. Så hände det sig att jag fick SMB:s uppgift att ordna svenskt deltagande i ett symposium den 8-9 juli 1999. Tiden var knapp. Budkaveln gick till de flesta av våra karolinerkunniga. Men många var bokade på annat håll. Och vem skulle betala? Karolinska förbundet, Försvarsmakten och Statens försvarshistoriska museer ingrep raskt och resolut. Professor Ulla Ehrensvärd, Fil.dr. Åsa Karlsson och överste Bertil Wennerholm visade sig kunna åka. Bo Sundstedt, Umeå, medföljde på egen bekostnad i hopp om att kunna initiera utgrävningar. På egen bekostnad medföljde även som yngste representant löjtnant Johan Wennerholm, K 1. Christian Braunstein slutligen företrädde traditionssidan.

Vår kontaktman i Poltava, överstelöjtnant Oleg Bezverhney, på besök i Sverige. Här i bandfordon tillhörigt Norrlands signalkår (S3) i Boden.

Svenska kulturresor i Malmö ordnade ett väl fungerande researrangemang med flyg och buss. SMB:s etablerade kontakter i Poltava gjorde det möjligt att ordna inkvartering hos privatfamiljer. Här bör särskilt nämnas överstelöjtnant Oleg Bezverhney, lärare i datateknik vid Poltavas kadettskola, kunnig i engelska och dessutom - viktigast av allt - innehavare av en av Poltavas fåtaliga fungerande e-postadresser. Hans besök här i Sverige senare i år har ytterligare bidragit till att skapa kontakter, som kan vara SMB och svensk militärhistoria till framtida glädje och nytta.

Symposiet fick delvis improvisationens prägel - men ingen ont i det. Visserligen led vi svår brist på tolkar och den hemska hettan - 39 grader i skuggan - skapade viss momentan uppgivenhet. Men sedan SMB bjudit hela seminariet på mineralvatten, visade det sig finnas underlag för ett samarbete med inriktning på att år 2009 kunna publicera resultatet av ny Poltava-forskning.

Jag vill därför för SMB:s medlemmar nämna några Poltavaanknutna frågor där det måhända finns nya fakta att hämta respektive nya slutsatser att dra:

• Hur nära var turkar och tatarer att ingripa på svenskarnas sida och vad gjorde Peter I för att avvärja detta hot?
• Vilka kosacker etc. stod på vems sida och varför?
• Tolkningar av slagets förlopp, bland annat med de nya utgångspunkter som modern vetenskap kan ge - hur var exempelvis vattennivån i Vorskla och vegetationen på slagfältet? Redovisning av olika tolkningar och jämförelser mellan dem.
• Hur sköttes försvaret respektive belägringen av fästningen? Ville svenskarna egentligen erövra den? Vilka interna uppgörelser ägde rum innanför fästningens vallar?
• Hur har nationalism och kommunism styrt äldre Poltavaforskning?

Den sista frågans relevans avslöjas av många Poltavajournalisters frågor till oss svenskar: Men varför intresserar ni er för ett nederlag? Historiker bör väl ägna sig åt sitt lands segrar?!

Ny kronologi

Avslutningsvis vill jag peka på en skillnad i uppfattning mellan svensk och rysk/ukrainsk historieskrivning om Poltavaslaget. Vi svenskar talar om ett endagsslag. De andra talar om ett fjortondagarsslag, som börjar med tsarens övergång av Vorskla och slutar med kraftmätningen utanför tsarens andra befästa läger på högra stranden. Jag är benägen att hålla med. Men jag vill nog i så fall gärna förlänga med ytterligare några dagar, så att man inbegriper kapitulationen vid Perevolotjna. Fast frågan blir då förstås om vi talar om ett fältslag eller en militäroperation.

Styresmannens kommentar: Här artikelförfattaren, överste 1. gr Einar Lyth, som varit ledare för de militärhistoriska delegationerna till Ukraina och Poltava. Det är så gott som helt hans förtjänst att det nu har inletts ett samarbete mellan svenska och ukrainska historiker rörande slaget vid Poltava.