Italien

AV LEO HASSLER, LULEÅ

Ära på höjden och frid i jorden

Skyttegravar på en alptopp? Finns det? Ja, många och väl bevarade, uthuggna i sten, här på Monte Piano i nordligaste Italien. Om pliktens lysande väg, lejonets mod, okuvlig vilja, står att läsa på monumentet på toppen. Nedanför i dalen vilar 14.000 män, som de stora orden vill hedra.

Mellan bergets två toppar, 2 200 meter över havet, pågick förbittrade strider åren 1915-1917 mellan österrikare och italienare.

Till toppen

Vår turistbuss är förvisso bekväm, men ej terränggående. Landrovers kör oss uppför stigen som slingrar över avgrunders kant. Men, varför så skrämmande fort? Måste italienska män visa sin förmåga? Reskamraten Bertil upplyser mig att hastigheten kan vara nödvändig. Varvtal, växelläge måste stämma för att motorn ej skall koka. Jag förstår att detta ej gäller för nerfärden och hoppas jag kan få vandra ner.

 

Per Iko, styrelseledamot i SMB, fil. mag.  och major, specialist på strid i bergsterräng.

Kamraterna

Med tiden har alla 35 kamraterna kommit upp. En blandad samling, det skiljer 53 år mellan den äldste och den yngste. Från kronvrak till fördelningschef över 32 000 soldater. Hemvärnsmän och yrkesofficerare i tjänst. En kvinnlig domare och en lika kvinnlig undersköterska. Lärare, datatekniker, bonde, sjöförsäkringsdirektör; jag påminns om hur många specialister vårt samhälle behöver. Själv är jag ensam läkare, ovanligt nog. SMB brukar locka mina kollegor.

I sällskapet finns, precis som på tidigare resor med SMB, kunskaper i de mest skilda ämnen. Här finns risk att blir allmänbildad. Timmarna i bussen fylls av medeltida hästskor, stridsvagn S i vintertjänst, facklig förhandlingsteknik, de svenska vitgardisternas fortsatta öden som strejkbrytare i mellankrigstidens Sverige och sprängteknik vid bergsbyggen.

 

Italienarna gjorde tunnlar in under österrikarnas nordtopp.

Själv bidrar jag med dikter och skabrösa historier på tyska vid våra möten och middagar med tyska och österrikiska officerare. Och, när överstelöjtnanten Toni Waldner berättat om familj och julsång, på borggården i Hohensalzburg, då kom gamle poeten Eichendorff till pass, alla verserna, till sista raden - O, Du gnadenreiche Zeit!

 

På toppen

Men åter till en tid fylld av allt annat än nåd! Till Monte Pianos topp och till åren 1915-1917. Till kulor, granater, knivar, taggtråd, giftgas, snödjup upp till 7 meter och köld ner till -42.

Nordtoppen stupar kilometerdjupt rakt ner. Uppför klättrade österrikarna, anlade linbana till den högsta klipphyllan, högg i bergväggen upp grottor och tunnlar upp till toppen.

 

Thomas, reservoff. på heltid; Åke, f.d. J32-pilot; Christer, datatekniker; Hans, f.d. fördelningschef.

 

Den svenske kaptenen Viktor Salmén ger en entusiastisk skildring av teknik och mod vid sitt besök följande år, 1916:

... där den undre linbanestationen var belägen. Här instuvades vi, en generalstabskapten och jag, väl påpälsade, i en större lådartad korg, dock ej rymligare än att vi hade god känning med varandra och med ett kraftigt rep surrades vi stadigt fast. Ohjälpligt överlämnade åt vårt öde bar det så iväg mot stjärnevalvet.

Nästan lodrätt gick det 1000 m uppåt över avgrunder och efter omkring 1/4 timmes färd nådde vi slutligen toppen. Vi mottogs där av kommendanten, kaptenen Falkenhausen, vars namn sannerligen osökt påminner om den plats vi nu beträtt. Här på alptoppen, under fredens dagar kanske aldrig beträdd av människofot, har han inrett sitt ”falkbo”, tryggat av 1000 man och 25 officerare, en mängd kulsprutor, Minenwerfer m.m. mot en lika oförvägen fiende, som på samma topp huggit sig fast på blott ett par hundra meters avstånd.

Så vidtog den, som det tycktes, oändliga vandringen genom i berget sprängda tunnlar, caverner, löpgravar, infanteriställningar, observationsplatser, manskaps- och officersbostäder, förbi telefon - och kraftstationer, elektriska motorer för belysning och för borrmaskiner m.m. - ett virrvarr sådant att när vi slutligen under 1 1/2 timmes tid formligen ”rusat” igenom allt, det nästan svindlade för hjärnan. Samma väg vi kommit företogs senare återfärden. ...

Monte Pianos nordtopp hölls av österrikarna.

Att läsa

Återhållsamt läste Per Iko, för oss i bussen, detta dokument han funnit i Krigsarkivet. Som yrkesofficer och historiker har han förvisso funnit arkiv och litteratur om bergskriget. Men nästan allt på tyska och italienska.

På engelska och översatt till alla språk finns dock en helt liten bok, som med enkla ord och okonstlade meningar berättar om meningslöshet, lidande och grymhet, förnedring, kärlek och övergivenhet i detta krig. Farväl till vapnen heter boken av Ernest Hemingway, nobelpristagaren.

Toppvandring

Så började vandringen från de italienska befästningarna på sydtoppen till de österrikiska på nordtoppen. Först gick guiden Jani som överraskade mig. Inte visste jag att jag kunde italienska! Några meningar senare förstod jag dock att han talade spanska med sin chilenska flickvän, som tolkade till engelska.

Jag var tacksam när vi stundom hade en vajer att hålla i, uppför de smalaste avsatserna. Och längst ut på nordtoppen vågade jag inte ens krypande ta mig fram för att se ner på den lodräta bergsväggen som inte bara var österrikarnas vägg utan även deras väg.

SMB under förflyttning, Ivar och Bertil först.

Fridsvägen

Inhuggna i den vita kalkstenen stod skyttegravar och bunkrar restaurerade av Dolomitervännerna, med tusentals unga deltagare från många nationer. Flera decennier har de arbetat under österrikaren Wilhelm Schaumanns ledning. För sina insatser har han blivit både hedersöverste och hedersprofessor. ”Aldrig mera krig!” - det är fältropet för arbetet att bevara krigets verk utmed en mångmila vandringsväg i svindlande skönt landskap.

Tunnlar

I berg, snö och is byggdes tunnlar fram och in i fiendernas fästningar. Även på Monte Piano. Guiden berättade om italienarnas 240 meter långa gång in österrikarnas nordtopp. Men, innan de lät sin stora sprängladdning explodera, sände de en varningssignal, så fienderna hann utrymma sin ställning.

Osannolikt, tänkte jag. Inte att vänta av de italienska soldaterna som krypande i snö och mörker dödade med klubbor och knivar. Soldater som visste att carabinieri, polistrupperna, stod beredda att arkebusera de som inte lydde order. Och tvekade ett helt förband att gå fram i strid, då arkebuserades godtyckligt var femte man.

Bedrövad lyssnade jag på berättelsen som följde. Om en glaciär, där tunnlar och grottor huggits ut till en isstad, rymmande en hel bataljon, 500 arma människor.

Österrike-Ungern rymde många nationaliteter.

Tillbaka

Efter några timmars andfådd vandring var vi åter i stugan på sydtoppen. I väntan på pasta och vin tittade jag på gulnade fotografier. Unga män med uniform, medalj och mustasch. Äldre, käppraka män i helfigur och väl sittande uniform, förmodligen generaler. Och överallt ord om fosterland, ära, plikt, död.

Nerför

Nu kallade vår reseledare Peter samman till nerfärden, terrängbilarna väntade. Med bävan steg jag in, men väl nere i dalen, så undrade jag varför jag inte skrämts av färden. Berodde det på att guiden Janni hela tiden skämtade om sina vandringar i alla världens berg? Eller på dikten jag därför reciterade, The tale about Dead-Eye-Dick? Eller jag druckit två glas vin? Liksom föraren, men han hade dessutom druckit en grappa!

SMB: Torbjörn Rimstrand, Per Iko och Lars Sjölin.

Under jorden

Vid foten av Monte Piano fann vi en kyrkogård, för alla nationaliteter stod att läsa vid grinden. I stillhet läste vi namnen på korsen. Tyska, ungerska, tjeckiska och många fler. Fallna för kejsardömet Österrike-Ungern.

Men var vilade Italiens döda? Vid vägen såg jag inte fler kyrkogårdar. Kanske låg de begravna längre söderut, i massgravarna vid Redipuglia, där Mussolini lät bygga ett gigantiskt monument. Dit fortsatte vår resa. På vägen läste jag Hemingway:

... jag var alltid besvärad av orden helig, ärorik, och offer och uttrycket förgäves. Vi hade hört dem, ibland stående i regn nästan utom hörhåll så att endast de ord som vrålades kom fram, och läst dem på upprop som smällts ovanpå andra upprop, ganska länge nu, och jag hade inte sett något heligt och sånt som var ärofyllt hade ingen ära och offren liknade slakthusen i Chicago fast inget gjordes med köttet mer än att man begravde det. Det fanns många ord man inte längre orkade höra och till slut var det bara namnen på platser som hade någon värdighet. ...

Och kriget fortsatte. Efter elva slag vid floden Isonzo följde det tolfte. Vid Caporetto hösten 1917 drevs italienarna tillbaka av österrikare, förstärkta med tyska divisioner.

The soldier If I should die, think only this of me: That there's some corner of a foreign field That is for ever England. There shall be In that rich earth a richer dust concealed A dust whom England bore, shaped, made aware, Gave, once, her flowers to love, her ways to roam, A body of England’s, breathing English air, Washed by the rivers, blest by suns of home. And think, this heart, all evil shed away, A pulse in the eternal mind, no less Gives somewhere back the thoughts by England given; Her sights and sounds; dreams happy as her day; And laughter, learnt of friends; and gentleness, In hearts at peace, under an English heaven. Rupert Brooke (1887-1915)