Friedrichshafen FF 49C 1919-1925

FF 39C ‘största typen’

 {reg}

Motor: Benz (220 hk)
Besättning: 2
Längd: 11,60 m
Spännvidd: 16,70 m
Höjd: 4,05 m
Max startvikt: 2 120 kg
Toppfart: 120 km/h
Beväpning: -
Antal i tjänst: 4
Reg. nr: 23-26
Förband: MFV Stockholm, Karlskrona, Göteborg, Hårsfjärden

 

Friedrichshafen FF 49C

Två sjöflygplan av typen Friedrichshafen FF 49C inköptes i januari 1919 direkt från den tyske tillverkaren. De tilldelades nummer 23 och 24 och ingick bland de flygplan som anskaffades från tyska överskottslager efter krigsslutet. Med sina starkare motorer hade FF 49C högre flygvikt, ökad bränslemängd och en längsta flygsträcka på omkring 700 km. Maximala flygtiden låg kring sex timmar.

Båda avskrevs redan 1924 till följd av inträffade haverier men ytterligare två flygplan av samma typ, tillverkade i Tyskland av Sablatnig, hade anskaffats via ett civilt flygbolag. Svenska Lufttrafik AB (SLAB). Leveransen skedde hösten 1919. Flygplanen var något ombyggda för att även kunna medföra civila passagerare inför starten av planerad kommersiell civil flygtrafik. När denna trafik inte blev av tog marinen över båda planen kring årsskiftet 1919-1920. De återställdes genom ombyggnad för militärt bruk och fick nummer 25 och 26. Flygplanen tjänstgjorde fram till 1925 då båda avskrevs till följd av ålder och reservdelsbrist. För skol- och utbildningsändamål hade FF 49C även dubbelkommando.

Flygbåt nr 25 användes under hösten 1923 i Karlskrona i samband med försök med torpedfällning från flygplan. Man använde en fartygstorped (m/03) som efter inriktning mot målet på låg höjd fälldes från flygplanet och sedan av egen kraft och framdrivning fick fara vidare i vattnet mot det tänkta målet. Detta blev inledningen till en lång rad experiment och försök med flygburna torpeder avsedda att användas mot fartygsmål. Flera olika flygplantyper skulle komma att användas fram till våra dagars marinhelikoptrar försedda med styrda och målsökande torpeder.

FF 49C var även bland de första flygplan inom försvaret som försågs med radioutrustning. Visserligen rörde det sig endast om en sändare för telegrafi. På kroppens högra sida fanns en generator som drevs av fartvinden. Genom att vrida generatorn med sin propeller ett kvarts varv började propellern snurra och radion fick ström. Sändaren gav en möjlighet att sända information om iakttagelser från flygplanet hem till basen. Tekniken utvecklades efter hand och senare flygplantyper fick både sändare och mottagare, inta bara för telegrafi utan även för vanlig talkommunikation.
{/reg}