Vittnesbörd från det sovjetiska kriget i Afghanistan
AV JONAS ÖHMAN
Jonas Öhman är den som översatt och bearbetat Zigmas Stankus berättelse från krigets Afghanistan. Det är en grovkornig skildring fri från alla förskönande omskrivningar. Så här ser krigets ansikte ut.
De sista dagarna i december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Fallskärmsjägare säkrade flygplatsen i Kabul och motoriserade förband rullade över gränsen medan specialförband stormade presidentpalatset och likviderade den dåvarande statschefen, Hazifullah Amin. Invasionen var tänkt som ett kortvarigt företag i syfte att stabilisera den ur sovjetisk synvinkel osäkra politiska situationen i landet. Det hela skulle dock snart utvecklas till en av de värsta konflikterna sedan andra världskriget.
Johannes Steinhoff – en av andra världskrigets mest erfarna stridsflygare
AV CHRISTER BERGSTRÖM
På den heta och dammiga ön Sicilien kämpar Johannes Steinhoff, chefen för Luftwaffes jakteskader JG 77, mot såväl ett till antalet fruktansvärt överlägset allierat flygvapen som en tilltagande demoralisering bland hans egna piloter. Det är högsommar 1943 och krigslyckan har definitivt vänt för Tyskland. I Nordafrika kollapsade Rommels Afrikakår i maj 1943 och samtidigt knäcktes ryggraden på tyskarnas flyg i Medelhavsområdet. De modfällda spillrorna av Luftwaffe flydde över till den italienska ön Sicilien, där deras baser utsätts för regelbundna angrepp av amerikanska tunga bombflygplan.
Denna bild av Johannes Steinhoff i närheten av Stalingrad vintern 1942/1943 visar tydligt hur den hektiska stridsaktiviteten satt sina spår i ansiktet hos den unge flottiljchefen. Vid den här tiden hade Steinhoff kommit upp i över 700 stridsflygningar. Foto: Wägenbaur - TG JG 52.
De tyska jaktflygarna i deras små Messerschmitt 109:or är inte förberedda på att möta dessa Flygande fästningar som alltid uppträder i stora, tätt sammanhållna formationer. Nerverna sviker och förväntade resultat uteblir. När Steinhoffs eskader misslyckas med att avvärja ett stort amerikanskt flyganfall, kräver flygvapenchefen Göring att några av hans flygare ska ställas inför krigsrätt för feghet inför fienden.
Stabschefen överste Günther Lützow (kallad Larsen i boken) tar jaktflygarna i försvar. Längre fram i kriget skulle Lützow ställa sig i spetsen för ett mindre uppror mot Göring. I denna ödesmättade stämning anländer jaktflyggeneralen Adolf Galland för att försöka reda ut vad som egentligen inträffat. Enligt Johannes Steinhoffs berättelse slits de båda vännerna Galland och Steinhoff mellan sin lojalitet gentemot unga jaktflygare som tvingas till helt omöjliga uppdrag och plikten som befäl. Skildringen övergår här till att bli en intressant psykologisk betraktelse över mänskliga dilemman i krig.
Allt detta utgör bakgrunden till Johannes Steinhoffs bok Luftwaffe över Sicilien. I denna hans mest kända bok ger den tyske flygaren Steinhoff även många tillbakablickar till slaget om Storbritannien och de växelrika striderna på östfronten, samt intressant ”inside information” från efterkrigstidens Bundesluftwaffe.
Johannes Steinhoff spelade under efterkrigstiden en nyckelroll i det nya Bundesluftwaffe. Under andra världskriget gjorde han sig känd som en framstående jaktflygare och tuff förbandsledare.
Fabriksnya flygplan utan tropikfilter och med ett minimum av märkningar har nyss anlänt från fabrikerna i Europa och samlats på krigsflygfältet Sciaccia på Sicilien. Livslängden för flygplan och plan blev kort.
Steinhoffs personliga upplevelser under andra världskriget formar sig till en odyssé över det tyska flygvapnet Luftwaffes uppgång och fall. Hans livsöde är tämligen unikt genom att han tjänstgjorde – och överlevde – som jaktflygare i första linjen nästan utan avbrott från den första krigsdagen 1939 och alldeles fram till de sista krigsveckorna våren 1945.
Steinhoff utbildades till jaktflygare fyra år innan kriget och vann sina första luftsegrar redan i december 1939. I början av 1940 förflyttades han, nu med löjtnants grad, till den nya jakteskadern JG 52, där han fick befälet över 4:e divisionen. Kallad ”Mäcki” av sina officerskamrater gjorde sig Steinhoff snart känd som en mycket krävande förbandschef. En av piloterna under hans befäl var en fänrik vid namn Hans-Joachim Marseille. Den unge berlinaren Marseille visade sig vara en ovanligt begåvad jaktflygare, men Steinhoff hade skarpa anmärkningar på hans lättsinniga attityd till militär disciplin. Senare skulle Marseille låta höra tala om sig som Luftwaffes mest framgångsrika jaktflygare i kampen mot de västallierade; när Marseille omkom i en flygolycka två år senare hade han skjutit ned 158 brittiska flygplan – ett större antal i strid mot de västallierade än någon annan tysk jaktflygare under hela kriget.
Hans-Joachim ”Jochen” Marseille vann sina första lagrar på västfronten men det var först under Nordafrikafälttåget han kom att visa sin överlägsenhet som jaktflygare, även om en del av hans luftsegrar har diskuterats. Efter 158 bekräftade luftsegrar mötte han sitt öde efter en dödsstörtning till följd av motorhaveri.
Redan på sommaren 1940, mindre än ett år efter krigsutbrottet, fick Steinhoff en försmak av det väntande nederlaget. Det var under slaget om Storbritannien, när tyskarna försökte knäcka britterna i luften och mötte ett motstånd som de inte alls var förberedda på.
Johannes Steinhoff berättade:
- Efter den tyska krigsmaktens lättköpta segrar i Polen, Norge och Frankrike möttes Luftwaffe här för första gången av en jämbördig motståndare. Piloterna i Spitfire- och Hurricaneplanen var inte bara skickliga och renhåriga krigare, de kämpade också med stort mod.
Den jaktflottilj som Steinhoffs 4:e division ingick i, II./JG 52, fick i uppdrag att flyga så kallad ”näreskort” åt långsamma tyska bombflygplan på uppdrag över England.
- ”Stanna till varje pris hos bombarna, ta inte upp striden med Spitfireplanen”, löd våra direktiv: ”Låt er inte lockas till anfall även om ni skulle komma i ett idealiskt läge.” Det stod oss unga och stridsivriga jaktflygare upp i halsen. Vi snarade seglade än flög vid sidan av våra skyddslingar, som masade sig fram i promenadtakt.
På grund av denna taktik kom Me 109-piloterna i underläge mot de brittiska jaktpiloterna, som dök på dem ovanifrån, med stort fartöverläge.
Den 14 augusti 1940, efter bara tre dagars strider över Engelska kanalen, hade Steinhoffs division förlorat hälften av sitt pilotbestånd. Förbandet var helt slutkört och det fanns inget annat alternativ än att ta det ur strid.
Det var först på östfronten 1941 som den negativa trenden vände. Ryssarna blev helt överrumplade av det plötsliga tyska överfallet midsommaren 1941. Enbart under den första anfallsdagen slog tyskarna ut 1 200 ryska flygplan, mest jaktflygplan, på marken. Därefter blev de ryska bombplansformationerna lätta byten för de tyska jaktflygarna.
Johannes Steinhoff satte själv ett exempel för de övriga flygarna i luftstriderna på östfronten. När han tilldelades riddarkorset i augusti 1941 hade han vunnit 35 luftsegrar. I december 1941 sköt han ned sitt femtionde fiendeflygplan.
Vintern i Sovjetunionen ställde till stora problem och blev en av Stalins bästa allierade. Här en Messerschmitt Bf 109F-2 vid tidpunkten för slaget om Stalingrad tillhörande JG 53 Pik-As, ett förband som Steinhoff kom att samverka med även på Sicilien.
Men på östfronten mötte tyskarna ännu en fiende som, i likhet med britterna under slaget om Storbritannien, vägrade att ge sig. Hur stora de egna förlusterna än var, fortsatte ryssarna att bjuda hårt motstånd. Till slut tog tyskarnas krafter slut. I december 1941 gick Röda armén till motanfall och drev bort tyskarna från området väster om Moskva.
Steinhoff var med där detta utspelades, och fick ännu en gång en föraning om det väntande nederlaget. Efter förbandets stora framgångar i luftstriderna under sommaren och hösten 1941, blev II./JG 52 inom loppet av några dagar i december 1941 nästan helt utplånat genom sovjetiska bombanfall och anfall på marken. Johannes Steinhoff blev vittne till hur undlåtenhet hos flottiljchefen kostade flera av hans män livet.
Flottiljchefen fråntogs sitt befäl, ställdes inför krigsrätt och degraderades, förbandet drogs tillbaka till Tyskland och Steinhoff blev ny flottiljchef.
Ännu en gång vände krigslyckan. Genom att kräva det omöjliga av sina trupper tog Stalin kål på Röda arméns anfallskraft. När Steinhoffs förband återvände till östfronten våren 1942, var det för att delta i tyskarnas nya sommaroffensiv.
Nu inleddes Steinhoffs verkliga glansperiod som jaktflygare i andra världskriget. Med sin nya Messerschmitt
Sommaren 1942 var enormt het och dammig, berättade Steinhoff:
- Framryckningen gick i rasande fart över ett alldeles platt och glesbefolkat landskap utan några egentliga vägar. Var och varannan dag flyttades vi framåt till ett nytt flygfält som egentligen bara var en fläck på en till synes ändlös grässlätt. Vi startade ideligen på nya uppdrag. Vi märkte att ryssarna fått slut på sina utbildade piloter och började sätta in halvtränade ynglingar direkt från flygskolorna. Tack vare vår långvariga erfarenhet från föregående år och slaget om England kunde vi skjuta ned hela formeringar intill sista flygplanet. Men ryssarna fortsatte att bomba våra pansarkolonner dagarna i ända. Det var här som det bepansrade Il-2 Sjturmovik började uppträda i större antal.
Il-2 Sjturmovik skulle längre fram komma att bli sinnebilden för flygkriget på östfronten. Detta ryska attackflygplan var så kraftigt bepansrat att tyskarna fick ta fram särskilda automatkanoner som monterades under vingarna på Me 109:orna i s.k. ”gondoler” för att kunna bekämpa det med någon framgång.
Johannes Steinhoffs Me
Sensommaren 1942 började slaget om Stalingrad, ”Stalins stad”. De förbittrade striderna om denna stad krävde det yttersta av varje man på båda sidor. En blick i Steinhoffs loggbok och stridsrapporter visar att han kämpade i luften med samma ursinne som någon av männen i ruinerna på marken nedanför. Den 31 augusti 1942 sköt han ned sitt 100:e fiendeflygplan i luftstrid över Stalingrad.
Samtidigt var Steinhoff en lika krävande förbandschef som någonsin förr. En av flygarna under Steinhoffs befäl vid den här tiden, Walter Krupinski, minns att Steinhoff hotade med att låta förflytta honom till ett spaningsförband om han inte skärpte till sig under luftstriderna. Så småningom utvecklades Krupinski till ett av Luftwaffes topp-ess.
Steinhoff var minst lika hård mot sig själv som mot sina underordnade, och han delade deras levnadsförhållanden.
- På nätterna sov vi i fuktiga tält, berättade Steinhoff. Vår proviant utgjordes ofta av ingenting annat än vattenmeloner. Till slut var nästan alla sjuka av utmattning. Men det var förstås ännu värre på den ryska sidan, som ovanpå allt detta också tillfogades fruktansvärda förluster.
Steinhoff brukade säga att varje stridsuppdrag för en jaktflygare kan jämföras med infanteriets stormanfall mot fiendens linjer.
Loggboken visar att han genomförde sin 728:e stridsflygning den 10 december 1942. Vid den tiden fanns det ingen allierad flygare som hade kommit upp i ens hälften så många stridsflygningar. Det är lätt att föreställa sig vilken påfrestning denna hektiska stridsaktivitet innebar.
Den 11 december blev Steinhoff själv nedskjuten. Han klarade sig med nöd och näppe med livet i behåll. Ändå var han i luften igen redan nästa dag – och sköt ned ett ryskt bombflygplan.
Detta ägde rum vid den tidpunkt då krigslyckan slutgiltigt vände för tyskarna i andra världskriget. Stalingrad hade blivit omringat av ryssarna i november 1942, och ett försök att undsätta 6:e armén genom en markoffensiv – som Steinhoffs förband understödde från luften – misslyckades kapitalt.
Luftwaffe blev snabbt nedslitet under slaget om Stalingrad. Detta berodde inte enbart på stigande förluster. Som flottiljchef upplevde Johannes Steinhoff flera gånger hur kaos i organisationen på den tyska sidan fick bistra konsekvenser för männen vid fronten.
De tyska jaktflottiljerna vid Stalingrad förlorade över 90 Me 109:or i december 1942, men fick bara 34 nya flygplan i ersättning. Detta trots att Stalingrad var den mest kritiska krigssektorn för tyskarna. Samtidigt tillverkade den tyska flygplansindustrin ungefär 500 jaktflygplan i månaden.
Längre fram i kriget skulle Steinhoff bevittna många liknande fall av oreda och ren korruption i ledningen. Men vintern 1942/1943 hade han inte mycket tid att fundera över detta.
Den 20 december 1942 hade hans II./JG 52 bara 12 Me 109:or kvar i flygdugligt skick. Några dagar senare tvingades de överge sitt flygfält när sovjetiska stridsvagnar närmade sig.
- Jag vill inte kalla det evakuering, berättade Steinhoff efteråt, utan snarare en flykt hals över huvud. Vi kom undan i sista stund, men det berodde mer på tur än någonting annat. Detta var början på den långa reträtten.
Nederlaget i Stalingrad – där hela tyska 6:e armén gick under och 100 000 man hamnade i sovjetisk fångenskap – tog Steinhoff och männen i hans förband mycket hårt.
Några månader senare förflyttades Steinhoff till Tunisien för att leda jakteskadern JG 77 i kampen mot de brittiska och amerikanska flygarmadorna. Vid det laget hade han kommit upp i ett sammanlagt antal av 156 luftsegrar. Bara två dagar efter sin ankomst till Tunisien blev han nedskjuten av en Spitfire. Steinhoff klarade sig ännu en gång med endast smärre blessyrer, men det han såg i Tunisien sade honom att detta var slutet för Luftwaffe även i Medelhavsområdet.
I början av 1943 hade de västallierade byggt upp sina flygvapen i Nordafrika till en förkrossande numerär överlägsenhet. Jakteskadern JG 77 tillfogades förluster motsvarande nära en tredjedel av förbandets hela bestånd enbart under april månad 1943. Detta tog snabbt musten ur de segervana tyska jaktflygarna.
Reträtten från Tunisien i maj 1943 och de följande striderna över Sicilien och det italienska fastlandet sänkte stridsmoralen hos JG 77 ännu mer. Även Steinhoff drogs med i denna allmänna nedgång.
Messerschmitt Me 262 var det första operativa jetjaktplanet under andra världskriget, men kom för sent för att spela någon avgörande roll i det tyska luftförsvaret. Motorproblem, bränslebrist och risk för motorbränder begränsade flygplanets användning, vilket inte minst Johannes Steinhoff fick erfara. Foto: Jan Waernberg
I november 1944 sattes Steinhoff att leda Luftwaffes första jetjakteskader, JG 7. Flygvapenchefen Göring hade stora förhoppningar på den välkänt strikte förbandschefen Steinhoff. Men vid det laget hade två år av ständiga nederlag berövat Steinhoff hans forna entusiasm och glöd.
I januari 1945 senare anslöt sig Steinhoff till den grupp av höga officerare i det tyska jaktflyget som gjorde uppror mot Görings beslut att avskeda jaktflyggeneralen Galland. Denna grupp anfördes av den oförvägne Günther Lützow. Det hela slutade i en destruktiv sammanddrabbning med Göring, som i ursinne skrek:
- Lützow! Jag ska låta skjuta er!
Lyckligtvis vidtogs inga andra åtgärder mot de upproriska officerarna än att några av dem fråntogs sina befäl. Måhända var detta ett tecken på Görings sviktande självkänsla.
Steinhoff fick förflyttning till Gallands jetjaktförband JV 44. Den 18 april 1945 blev Steinhoff svårt brännskadad under en startolycka med en Me 262 i München.
Under det kalla kriget kom de allierade i NATO att ta tillvara den fronterfarenhet som fanns hos veteranerna i Luftwaffe, vilka inkallades till det nya Bundesluftwaffe i den hädelse det tredje världskriget skulle bryta ut. Steinhoff avancerade från västtycka flygstabens operative chef till inspektör för Bundesluftwaffe 1966-1971 och därefter ordförande i NATO:s militärkommitté.
Efter att ha genomgått flera omfattande plastikoperationer var han med om att bygga upp det nya västtyska Bundesluftwaffe på 1950-talet. År 1966 utnämndes han till västtysk flygvapeninspektör och gick i pension den 4 april 1974. Johannes Steinhoff avled i sitt hem i Bonn den 18 februari 1994.
Steinhoffs loggbok innehåller 994 stridsuppdrag och 176 bekräftade luftsegrar. Därmed är Johannes Steinhoff en av andra världskrigets mest erfarna jaktflygare. Jag hade förmånen att känna honom personligen från mitten av 1970-talet, och Steinhoffs egna berättelser utgör en värdefull del av flygkrigshistorien. Luftwaffe över Sicilien är hans mest kända bok.
De finlandsfrivilliga
Svensk neutralitetspolitik var framgångsrik i det gångna seklet fram till dess sista decennium. Numera har själva ordet ifrågasatts.
AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON
Neutraliteten förorsakade verkligt svår vånda under de finska krigen. Åren 1939-1940 grupperades stora svenska styrkor i Norrbotten under en högvinter för vilken förbanden saknade utbildning. Samtidigt utkämpade finländarna sitt vinterkrig längs hela dess långa front. Många svenskar greps av en intensiv vilja att komma finländarna till hjälp. Samlingsregeringen förklarade Sverige ”icke krigförande”, skickade strax flygplan och vapen till finländarnas hjälp och tillät att en kår av frivilliga sattes upp. Det talades rentav om att hela förband skulle ställas till förfogande. Men få enheter skulle ha motsvarat kraven och det hela blev ett svårt dilemma. Förr eller senare befarades det att övermakten skulle bringa Finland på knä.
Några förband kom aldrig att gå över gränsen. Däremot enrollerades ca 9 000 man i en frivilligkår. Denna utgjorde ett starkt och i historien enastående bidrag till ett grannfolk. Kåren hade högst skiftande kvalitet – från professionella stabsofficerare och vintersoldater till poeter utan militärutbildning. Kåren samlades under januari/februari i trakten av Torneå, Kemi och Rovaniemi. Först på plats var en luftvärnstropp med två automatkanoner eldberedda den 28 december vid Torneå. Ett flygförband kom strax efter.
Ett väghållningskompani på vägen mot Rovaniemi var också tidigt ute som ett värdefullt bistånd.
Luftherravälde?
Som en av sina första åtgärder medgav regeringen att ett flygförband av frivilliga fick bildas. Tolv Gloster Gladiator – då en tredjedel av Sveriges effektiva jaktstyrka – jämte fyra lätta bombplan Hawker Hart och tre transportplan ställdes till förfogande. Sovjet hade längs Murmanskbanan 200 plan, ungefär som de svenska i modernitet. En mot tio ställdes, ty finländarna hade sett sig tvungna att lämna Nordfinland utan stöd av eget flyg. Detta blev en märklig utmaning för det nyuppsatta förbandet. Det gällde att hävda luftrummet över halva Finland. Benämningen F 19 antogs, kanske som en parallell till vårt då nordligaste regemente – I 19.
En jägarpatrull återvänder efter uppdrag. Foto: B Rubins arkiv
Den 5 januari besökte flottiljchefen Hugo Beckhammar den finska Lapplandsgruppens chef generalmajor Wallenius. Den senare planerade en omfattning vid Joutsijärvi och ville ha omedelbar hjälp för att vid Märkäjärvi kunna avskära de ryska förbindelserna. Men aktionsradien hos de svenska planen krävde baser från Rovaniemi och vidare så långt möjligt österut. Den 12 januari attackerade svenskarna i skymningen truppkolonner och flygplan på marken i trakten av Märkäjärvi. Framgång nåddes men förlusterna blev stora. Två attackplan kolliderade i luften. Ett jaktplan havererade. Men ryskt bombflyg måste i fortsättningen räkna med svensk jakt. Deras markstyrkor måste ta hänsyn till att flyg fanns även på motståndarsidan. Flottiljen bidrog på detta sätt till att ryssarna hejdades och vek från Joutsijärvi.
De återstående Hawker-planen fortsatte i två månader sina attacker, vanligen i månsken. De fällde 170 bomber. För jaktplanen blev huvuduppgiften spaning, men man lyckades ändå i samband med ortsförsvar av Rovaniemi, Torneå, Uleåborg och Kemi skjuta ner elva fientliga plan. Frivilligkårens luftvärn bidrog med minst åtta nedskjutna plan. Luftvärnet tvingade upp bombplanen på hög höjd och när jakten gick upp vände de fientliga bombplanen oftast för att fälla sin last i skogen. Torneå, Kemi och fr.o.m. 21 januari Uleåborg kunde sålunda inte anfallas av fientligt flyg. Herraväldet hade behållits över kustområdet. Förbindelsen med Sverige hölls öppen under hela vinterkriget.
Mannerheim dekorerar Ehrensvärd, Tamm och Åkerman.
Foto: Viking Tamms arkiv
Märkäjärvi
Av naturliga skäl krävde de starka men heterogena arméförbanden längre tid att bli stridsberedda. Först i slutet av februari var man beredd att gå fram till fronten. Långa skidmarscher genomfördes. Två av planerade tre stridsgrupper under resp. Magnus Dyrssen och Viking Tamm gick från Kemijärvi mot Märkäjärvi där finska förband skulle avlösas. Stridsgrupp motsvarade en förstärkt bataljon. Trakten är en av de ödsligaste, kallaste och mest ogästvänliga i norra Finland. En av skidmarscherna ägde rum i cirka 40 minusgrader och blev en svår påfrestning. Ett åttiotal man av de 1 400 som deltog måste behandlas för kylskador. De flesta av dessa hade förfrusit fötterna. Dagen efter det avlösningen ägt rum stupade Dyrssen för en granatskärva när han inspekterade ställningarna. Efter avlösningen sökte man möjligheter att på ett offensivt sätt lösa stridsuppgifterna. Omfattningar rekognoserades i djup snö, stark kyla och mörker. En nordlig omfattningsväg utspanades med början den 1 mars av ett jägarkompani under Anders Grafström, en sydlig något senare av en pluton under Arne Jervants befäl.
För att upprätthålla samband användes motorcykelordonnanser. För att klara den stränga kylan och fartvinden med temperaturer på minus 20-30 grader krävdes omfattande skydd. Här en motorcykelordonnans i februari 1940.
Grafströmska raiden
Grafströms jägare höll på att råka riktigt illa ut och var i det närmaste inringade långt från egna trupper. Efter våldsam strid med ryssarna måste de försöka ta sig ur fällan i mörker. Grafström berättar:
”En urdragning kortaste vägen – västerut – skulle leda kompaniet rakt in i fiendens bevakningssystem. En förflyttning söderut förde in i fiendens försvarsställningar; norr om kompaniet låg resterna av den spaningsbataljopn, som kompaniet nyss varit i strid med. Den vägen betydde strid. Öster om jägarna låg fientliga förläggningar. Kompanichefen bedömde att fienden skulle ägna den riktningen minst uppmärksamhet och beslöt: Kompaniet går rakt österut, bryter efter omkring en kilometers marsch av rakt norrut. Marschordning: förpluton, kompanistab, sårade och krigsbyte, efterpluton. Lösgörandet lyckades. Efter sju timmars marsch – varunder intet annat hände än att en rysk patrull tillintetgjordes – gjordes halt och tillagades varm dryck. Det var den första varma födan på nitton timmar, varunder kompaniet spanat och stridit i tolv och marscherat i sju timmar.”
Medförande sina sårade nådde jägarkompaniet efter en lång natts förflyttning i 30 graders kyla åter egna förband. Även plutonen Jervandt hade stött på motstånd och lidit förluster. En offensiv skulle inte bli okomplicerad. Den 10 mars gjorde i stället ryssarna, understödda av artilleri, ett häftigt spaningsanfall mot gruppen Tamms bevakning.
Luftvärnskulspruta m/14-29 i luftvärnlavettage var ett stort
psykologiskt skydd mot de täta sovjetryska anfallen
Martinsons berättelse
Den blivande nobelpristagaren Harry Martinson svarade för fältpostutdelning inom kåren. Han berättar:
”Två chaufförer hade stupat samma dag alldeles vid Juotsijärvis gamla slagfält. Mitt ute på myren hade de hunnit då jaktplanen dök ner och sållade deras bilar och så rusade upp i molnen. Då motorn tystnade och Holger hoppade ur ammunitionsbilen vid Kujala hörde han en kulspruteeld så stark och tät som han aldrig förr hört på denna front. När han kom in i stabsrummet var där liv och rörelse med ordergivning. Ryssarna hade anfallit över myrarna mot vänstra flygelns flank.
Kårstabschefen satt vid långbordet. Han trummade med fingrarna på den senast utskrivna rapporten från den anfallna ställningen. Eldgivningen från vänstra flygeln blev tät som ett hällregn. Man riktigt hörde hur kulorna rann ur kulsprutorna, hur de skyndade sig att döda. Man hörde på kulsprutornas tidvis förtvivlat ryckiga häftighet hur hårt ansatt ställningen var. Kårstabschefen fick ännu en rapport och trummade med fingrarna också på den. Strax därpå fick han ännu en och samtidigt ett meddelande från posterna utanför att gevärselden bredde ut sig på frontflygeln. Alla lyssnade under fanatisk spänning. Kåren var i strid. Ett häftigt anfall pågick och växte ut på bredden och på djupet. Nu gällde det.
Och vad gällde det? Var det den vanliga frågan om seger eller nederlag? Nej. Det gällde i första hand något ganska enkelt, och dock något som höll alla i en outhärdlig spänning, något som kom alla att se på varandra med frågande eller gissande ögonkast. Frågan var denna: Skulle den ryska styrkan i natt upptäcka hur få deras motståndare var, med vilken otrolig fattigdom i fråga om antal den svenska kåren låg utglesad i dessa skogar. Kåren hade som tillgänglig reserv bara ett enda kompani och detta låg i Kemijärvi.
När kårstabschefen slutade trumma med fingrarna på papperet visste alla vad som skulle komma. Att han skulle säga: beordra Wetterhalls jägare att rycka an från Kemijärvi. Nej, så utförlig skulle han inte alls behöva vara. Och han var det inte heller.”
Slutskedet
Frivilligkåren leddes i realiteten av kårstabschefen Carl August Ehrensvärd – en ytterst kompetent ledare. Men Ehrensvärd insåg att passivitet i längden skulle bli ödesdiger. Enligt boken ”I rikets tjänst” förbereddes en stor omfattande rörelse norrut – ungefär i den Grafströmska spaningens spår. Så snart den tredje stridsgruppen (Martin Ekström) kommit fram och var insatsberedd skulle man anfalla fienden, en rysk division, i flank och rygg. Medan man väntade uppstod ändå ett läge då den ”sista reserven” måste gå fram – Wetterhall sattes in på Tamms högra flygel! Då speglades situationen genom ett annat temperament än diktarens. Den 35-årige Malcolm Murray som var chef för operationsavdelningen yttrade glatt till sin chef:
”Det är åtminstone lätt för översten att sätta in reserven för den sitter i köket.” Där fanns några signalister, bilförare och kockar! Men den 13 mars slöts vapenstilleståndet. Samma dag som kriget tog slut, höll ryskt artilleri och attackflyg igång en sannskyldig eldstorm mot de svenska ställningarna från gryningen till klockan 11, då stilleståndet inträdde.
Avtackning en
Under 14 dagar hade frivilligkåren haft stridskänning med fienden. Sammanlagt hade 37 svenska frivilliga stupat. En lugn och vacker marsdag avtackade fältmarskalken Mannerheim de frivilliga. Efter sitt tal utdelade han frihetskors och medaljer. Överste Nordenswan hade bestämt, att olika kategorier skulle representeras, från officerare till meniga och sjuksköterskor. Överbefälhavaren gjorde utdelningen med ett vänligt ord och en nick till var och en. I bakre ledet stod löjtnant Sven Grape, som utmärkt sig under Grafströms raid. Han hade ena armen i band, och Mannerheim frågade var han blivit sårad. ”’Bakom de ryska linjerna, Herr Fältmarskalk!’ Det var ett svar som denne satte värde på.”
Dagen efter instiftades de frivilligas kamratförbund med Ehrensvärd i spetsen utomhus i sträng kyla. De har alltså nyss firat sitt 60-årsjubileum.
SMB:s artikelserie om Finland!
Under årens lopp är det ett stort antal medlemmar som kontaktat undertecknad och undrat om SMB inte kan ge ut fler böcker om Finlands krig 1939-1944. Det finns något som verkligen fascinerar med det lilla Finlands kamp mot det enorma kommunistiska Sovjetunionen. Det är lite som Davids kamp mot Goliat. Tänk att Finland kunde hålla stånd mot Sovjet. Det är något som vi svenskar skall vara evigt tacksamma för. Hade Finland fallit så hade Stalins fruktade Röda armé stått vid Torne älv.
En rolig aspekt med intresset för Finland är att ju fler böcker SMB ger ut desto starkare tycks intresset bli. På allmän begäran har undertecknat tagit initiativ till att publicera några spännande artiklar om Finlands krig. Dessa är skrivna av Överstelöjtnant Bertil Nelsson. Han är ledamot av stiftelsen SMB och expert på Finlands krig 1939-1944.
Mycket nöje!
Per-Anders Lundström
Styresman för SMB
Marskalk Mannerheim
Här får du stifta bekanskap med en av Finlands största gestalter genom tiderna. Under vinter och fortsättningskriget ledde han det framgångsrika finländska försvaret mot den invadernande Röda armén. Han är den en som innehaft titeln marskalk av Finland. Han var även en stor statsman och mycket allmänbildad, till exempel talade han sju språk flytande. Det är synnerligen speciell personlighet!
Läs mer!
Fortsättningskriget
Vinterkriget 1939-40 berövade Finland de fördelaktiga ställningarna på Näset. Från Hangö i väst var vägen inte lång till livs viktiga finska centra och förbindelser. Om Sovjet skred till nya anfall kunde man knappast ge vika. Sovjet ställde också nya hotfulla krav – väl medveten om sin maktposition. Man krävde bland annat en ministers avgång och utlämning av järnvägsmateriel. Anläggningar som bortförts från Hangö skulle återbördas. Åland skulle demilitariseras eller upprustas gemensamt av Finland och Sovjetunionen. I juni hade tyskarna ockuperat Norge ända upp till Kirkenes. Samtidigt fullbordades den ryska ockupationen av Baltikum.
Läs mer!
Finska offensiven på näset
Sovjetunionen invaderade Finland. Men promenadsegern kom av sig.Vid jultid 1939 kom ännu ett anfall. Men det var finländarna som gick till motangrepp. Ur led var tiden.
Läs mer!
Lapplandskriget
År 1944 tvingades Finland byta sida och vända vapnen mot sina gamla vapenbröder. Tysk-finska kriget bröt ut i Lappland.
Läs mer!
Kanonerna på Taipale
Nedgrävda i snön, illa rustade och oerfarna slogs de och vägrade trots övermakten att ge vika en tum. De höll – men utan ett antal åldrande eldrör hade de inte lyckats. Tio batterier och 57.000 granater var skillnaden – Taipales finska kanoner.
Läs mer!
Intervju med Orvar Nilsson
Överstelöjtnant Orvar Nilsson deltog i vinterkriget från början av januari 1940 till mars 1940. Från december 1943 till slutet av september 1944 var han plutonchef och tidvis kompanichef vid det svenska frivilligkompaniet. Därvid tillhörde han den lilla skara svenskar som i juni 1944 tillsammans genomkämpade slagen vid Tali och Ihantala. Han var en av Sveriges mest bemärkta soldater.
Läs mer!
De Finlandsfrivilliga
Neutraliteten förorsakade verkligt svår vånda under de finska krigen. Åren 1939-1940 grupperades stora svenska styrkor i Norrbotten under en högvinter för vilken förbanden saknade utbildning. Samtidigt utkämpade finländarna sitt vinterkrig längs hela dess långa front. Många svenskar greps av en intensiv vilja att komma finländarna till hjälp.
Läs mer!
Lapplandskriget 1944-1945
År 1944 tvingades Finland byta sida och vända vapnen mot sina gamla vapenbröder. Tysk-finska kriget bröt ut i Lappland.
AV BERTIL NELSSON
I mer än tre år hade tyskar och finnar kämpat mot en gemensam fiende – Sovjetarmén. Det fanns en avgrund mellan Hitlerdiktaturen och den finska demokratin. Men tre år av kamp sida vida sida hade skapat militära vänskapsband på alla nivåer. Så här beskrivs den tyske förbindelseofficeren general Erfurths avsked den 4 september 1944:
Mannerheim åtföljd av general Heinrichs och doktor Kalaja ledsagade besökaren till yttertrappan på vars terrass han blev stående tills Erfurths bil satt sig i rörelse. I den man som lämnade oss hade Mannerheim vunnit en förstående vän. Trots en åldersskillnad på mer än 10 år tillhörde de i någon mån samma, redan i första världskrigets virvlar sjunkna Europa inom kretsar, i vilka Europa då var lyckligt. Båda var genomträngda av det militära kallets storhet och börda, av officersyrkets ”servitude et grandeur”.
De sista orden är gediget 1800-tal. Uttrycket ”Krigarlivets tvång och storhet” präglades av en av Napoleons officerare, diktaren Alfred de Vigny. Samma öde vilade över de chefer och förband från båda nationerna som sedan 1941 slagits vid Kiestinki, Salla, Uhtua och Suomussalmi. Men finnarna hade enligt stilleståndsfördraget att avväpna de tyska trupper som ännu den 15 september 1944 befann sig på finskt territorium. Tyskarna å sin sida hade en plan för tillbakadragandet som stred mot detta uppdrag. Bland annat ville man säkra nickelgruvorna i Petsamoområdet för tysk försörjning.
Ryssarna hotade med inringning av de tyska styrkorna i Petsamo men också att ockupera Finland om tyskarna ej fördrevs. Samtidigt krävde de att finska armén skulle demobiliseras senast den 5 december. Det hela var en mardröm och Mannerheims ledning var avgörande. Han måste snabbt få den finska armén att vända sig mot den tyska armé, som behärskade Lappland ända ner mot Kemi och Kajana. Den 20. bergsarmén – 200.000 man – hade formats av den tyske generalen Dietl, av många betraktad som fjälltrakternas Rommel. Men Dietl hade störtat med ett flygplan innan en tillbakaryckning ännu var aktuell. Nu fördes befälet av generalöversten Lothar Rendulic, som dragit sina erfarenheter från Jugoslavien, en hårdför och hänsynslös herre. Han hade varnat Mannerheim för vad som kunde inträffa om tyska och finska styrkor måste bekriga varandra.
Höstmanöver
Den tyska ”Plan Birke” framgår av kartan. Bergsarmén hade sitt högkvarter i Rovaniemi, navet för en fördröjningsoperation, där 18. bergsarmékåren från ett sydligt utgångsläge skulle gå tillbaka över Torneå och Rovaniemi mot Norge. 36. bergsarmékåren skulle rycka tillbaka från riktningen Kandalaksja över Salla. Slutligen skulle 19. bergsarmékåren i det längsta hålla ställningar från Ishavet mer mot Ivalo. Dessa kårer var genom flera år av låsta positioner oförbrukade, vana vid terrängen och välutrustade. Det skulle inte löna sig att plottra med små finska styrkor. Till befälhavare för den finska operation ”Höstmanöver” utsågs general Hjalmari Siilasvuo:, segraren vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo.
3. divisionen under Pajari och Pansardivisionen under Lagus ställdes till hans förfogande vid Uleåborg. 6. divisionen grupperades vid Kajana och ytterligare två divisioner väntades till Uleåborgsområdet. Unga nyutbildade värnpliktiga tillfördes som ersättning för många förslitna enheter och soldater. Befäl byttes efter hand. Man framryckte och sökte kontakt med motståndaren. Men tveksamheten att nu offra liv i dessa öde trakter var stor bland dem som överlevt striderna på Näset. På bägge sidor fanns en föreställning att man nog skulle kunna ”förhandla sig genom Lappland”. Under tiden utrymde civilbefolkningen landet, dels över Torneå till Sverige, dels över Uleåborg till Österbotten.
Det rörde sig om 100.000-tals människor med lösöre och boskap. Ett par veckor förflöt men ”skenkriget” noterades av den s. k. Kontrollkommissionen, till namnet allierad, men i verkligheten ett organ för sovjetisk övervakning av stilleståndsbestämmelserna. Den 27 september framförde kommissionen till den finska regeringen ett ultimatum att man före den 1 oktober skulle utveckla aktiv stridsverksamhet i avsikt att avväpna tyskarna. Men ett finskt frontanfall skulle bli svårt att genomföra på grund av det glesa vägnätet och de många älvarna. Vid lämpliga tillfällen skulle tyskarna kunna slinka undan över dessa och lämna sprängda broar efter sig. En finsk landstigning vid Kemi och/eller Torneå övervägdes. På båda ställena fanns det lokala finska enheter som ännu inte kontrollerades av tyskarna. Operationsplaner för dessa alternativ måste snabbt utvecklas. Direkt samverkan med längs kusten från Kemi anfallande divisioner var en förutsättning. Det beslöts slutligen att landstigning skulle ske med två bataljoner i riktningen Kemi och en bataljon i Torneås uthamn Röyttä.
Nu skulle fartyg samlas till Uleåborg. Infanteriregementet IR 11 utsågs som första landstigningsstyrka och fick marschera mot uthamnen Toppila. Organisation i fartygsomgångar skulle genomföras, lastningsplaner förberedas, viss tyngre materiel och de flesta fordon kvarlämnas. Överraskning var ett livsvillkor för regementet och allt måste ske i största hemlighet. Redan natten till den 30 var man beredda att utgå. Ångfartygen ”Norma”, ”Fritz” och ”Hesperus” skulle gå till kaj men ett oväntat oväder sänkte utsikterna till framgång. Planerna måste ändras och beslut fattades att hela regementet skulle ilasta följande kväll med det gemensamma målet Torneå. 2.900 man gick ombord och trängdes samman i alla tillgängliga lastutrymmen.
Kustinvasion
Regementet, som fördes av överstelöjtnanten Wolf Halsti hade satts upp i Suomussalmi i juni 1941 av värnpliktiga från Österbotten. De insattes i juli tillsammans med tyska förband mot Uhtua och hade i denna riktning förlorat 1.900 man varav 350 stupade. Regementet hade sedan blivit kvar som tyskarnas reserv långt fram emot 1944 och insattes först i juni på Näset. Vid Kivinebb, Vuosalmi och Ihantala förlorade IR 11 drygt 1.000 man varav 220 stupade. Nu skulle man bara tre månader därefter genomföra ett vågstycke utan motsvarighet. Folket anade vad som förestod. Men trots att möjligheter funnits i Uleåborg hade inte en man rymt från förbandet. Ombord utfärdade nu Halsti en dagorder av fullt klarläggande innebörd. I förskeppet på ”Nora” skedde ordergivning med bristfälligt kartunderlag och från minnesbilder uppgjorda skisser. Klockan 22.00 lade fartygen ut och fromma österbottningar bad en stilla bön att fortsatt regn och dimma skulle hindra tyskarnas flyg att sänka dem.
Flottiljen gick över mot svenska kusten och tog sig längst denna mot Röyttä uthamn som nåddes i gryningen utan att tyskarna vidtagit några motåtgärder. Det djärva företaget var värdigt en Siilasvuo. Med i regementsstaben var också generalens son kapten Ensio Siilasvuo. Denne berättar: Jag kommer ihåg hur den värsta spänningen släppte då vi gick in i Röyttä hamn, att överraskningen hade lyckats. Motståndaren kände inte till vår ankomst. Tåget stod och tuffade på hamnspåret, så som man hade lovat i Uleåborg. Där stod vi stabsofficerare samlade kring överste Halsti och lade fram ett skämtsamt förslag till chefen ”Jag föreslår herr översten ett telegram till general Eisenhower. Landstigningen har lyckats. Med stridshälsningar. IR 11!” … Finland hade bytt sida i andra världskriget.
Klockan var 07.00 den 1 oktober och det var knappast tid för mera skämtsamheter. Kontrollkommissionens ultimatum hade uppfyllts med en timme till godo. Platsbefälhavaren major Larjo, skyddskårbefälet, järnvägsmyndigheter och polis hade i Torneå nått långt men ej hela vägen. Tyskarna hade i området endast underhållsförband, men stridande förband var på väg. Terrängen kring Torneå är ett flackt deltalandskap med många flodarmar. Bibanan till Röyttä –
Häxnatten i torneå
Efter några förvirrande förhandlingsförsök från tyskarnas sida lyckades 2. bataljon IR 11 på eftermiddagen inta ”Lilla Berlin”. Den 2 oktober låg en definitiv seger inom räckhåll. Hade framgången blivit fullständig var tyskarna avskurna från den viktiga Tornedalsvägen mot Norge. Osmo Hyvönen berättar i sin bok Tornio 1944: De sista skotten hade knappast avlossats i ”Lilla Berlin” förrän denna liksom en magnet började dra folk till sig. 2. bataljonens soldater var de som först började genomsöka förrådsbarackerna och snart anslöt sig 1. bataljonen, som hade intagit stationsområdet till dem. Från Torneå stad började en vandring av civila, avdelning Larjos män över älvbron. Regementsstaben skickade alla sina officerare och tillgängliga män för att åtminstone hålla någon ordning på den supande truppen. Även officerare deltog i supandet. Chefen för 2. bataljon major V. med adjutant var stupfulla. Han var beordrad att tidigt på morgonen inleda ett anfall i Kemiriktningen med sin bataljon. Snart var han emellertid före detta chef. Chefen för 1. bataljon lyckades bättre med att hålla sig på rimlighetens gyllene medelväg och likaså hans bataljon. …
De av regementetutskickade ordningsmännen försökte efter bästa förmåga samla ihop stupfulla män i barackerna och hålla dem där för att nyktra till. För den i vår gemensamma krigshistoria bevandrade inträder här ett igenkännandets obehag. Den 22 mars 1809 hade vi förlorat Umeå, som med förråd skulle överlämnas till ryssarna. Först skulle dock Savolaxbrigaden proviantera. Det skedde så grundligt beträffande brännvin att en bataljon gick ledningen ur händerna på grund av fylleri. Då stillestånd rådde fick brigadchefen be ryssarna om hjälp för att bevaka förråden. Med våld och list lyckades så befälen få de druckna trupperna söderut. Här var det inte aktuellt att be fienden om hjälp men denna natt förlorade IR 11 det försprång som kunnat utnyttjas för en fullständig seger. Den 2 oktober anlände emellertid divisionschefen generalmajor Aaro Pajari. För IR 11:s veteraner var han väl bekant. Två gånger hade han blivit Mannerheimriddare. Med honom inleddes landstigning av IR 53, ett annat berömt regemente. Dess främsta bataljon drogs emellertid också in i häxdansen kring ”Lilla Berlin”. Generalens strafftal till den nödtorftigt samlade och uppställda bataljonen fick göra den verkan den nu kunde ha. Ett dygn hade i alla fall förlorats och hotfulla tecken samlades på divisionens horisont.
Ett blodigt skådespel
Färska tyska trupper närmade sig från olika håll och flera dars våldsamma strider utbröt, där finnarna först gick fram, sedan trängdes tillbaka. Enheter ur en tysk skidlöparbrigad anlände från nordost, förband ur Waffen-SS anföll från sydöst. Man kunde snart konstatera att det förhoppningsfulla skenkriget passerats och att blodigt allvar rådde. Tyskarna ville inte bli krigsfångar, de förstod att finnarna måste överlämna dem till ryssarna, vilket gav små utsikter att komma hem vid liv. Deras eld konstaterades vara av en annan karaktär än ryssarnas. Med kulsprutor och handvapen siktade man lågt och träffade med förödande precision. Deras artilleri hade också en högre effekt än ryssarnas. Det sista var särskilt allvarligt eftersom Pajaris styrkor fick vänta flera dagar innan de också kunde få något mera än granatkastarunderstöd. En knapp vecka senare hade emellertid ännu ett regemente – IR 50 – och en bataljon av 16. artilleriregementet kunnat sättas in och utvidga slagfältet norrut. I en kraftfull omfattning österifrån inringades betydande delar av tyskarnas Gruppe Steets. En av terrängens mest karakteristiska drag var de höga älvbrinkarna på finska sidan av älven. Detta blev räddningen för en del av de inringade som i enlediga formeringar smet norrut utan att kunna bekämpas. När Torneåinvasionens tredje vecka inleddes var slagfältet i finnarnas hand. Tyskarna förföljdes mot Muonio och vidare mot nordväst. IR 50 hade under tre dagar förlorat nära 400 man, förlustsiffror som närmar sig de som under tre dygn kunde drabba dem på Näset t ex vid Tali och Ihantala.
De händelser som under dessa höstveckor utspelades på den finska sida av Torne älv blev ett mycket dramatiskt och till resultaten tragiskt skådespel för svenskarna på andra sidan älven. Kontrasten mellan fridfulla byar med tindrande ljus på den ena sidan och de mörka stränderna på den andra där rökpelare steg upp och markerade en nästan fullständig förstörelse. Dessutom skenet av bränder med olycksbådande innebörd nattetid.
Svenska soldater fick inte ingripa annat än som mottagare av tusentals flyktingar och sårade soldater. Detta kunde ge dem mängder av hårt arbete men knappast någon dödsångest. Det hände visserligen att granater och kulkärvar av misstag hamnade på svensk sida och att underhandlingar måste upptas om detta. Självklart var svenskarnas sympatier helt på den finska sidan. Bebyggelse, språk och kultur var ju så lika på båda sidor av älven. Den finska sidan ödelades, den svenska förblev oskadd. Ett ögonvittne, Signar Johansson citerades i boken Slaget om Nordkalotten: På andra sidan älven såg vi långa kolonner dra förbi, folk som sprang fram och tillbaka, för att när de sista egna trupperna passerat gå till verket. Broar och vägtrummor sprängdes, telefonstolpar fälldes; boningshus, ladugårdar, lador tändes på till en jättebrasa. Ingenting sparades av lös eller fast egendom. Det var et hemskt skådespel, samtidigt på något kusligt sätt fascinerande så här lite på avstånd. När man såg dem springa omkring och tutta på var det nära att ett band vådaskott gått av.
Slutet
Pansardivisionen och 6. divisionen avancerade vid samma tid över Pudasjärvi och Ranua norrut. Den 16 oktober intogs det svårt härjade Rovaniemi. Utmed östgränsen framryckte en gränsjägarbrigad som den 24 oktober nådde Savukoski. När månaden var slut hade finska divisioner nått Muonio – omedelbart söder Ivalo. Vid årets slut återstod av finsk mark endast ett hörn vid Kilpisjärvi i tysk hand. Den 20. bergsarmén hade dragit sig tillbaka in i Nordnorge. Dess övergivande av finsk mark hade kostat den forne vapenbrodern 18.000 brända byggnader och 750 sprängda landsvägsoch järnvägsbroar. Tyskarna beräknas under Lapplandskriget ha förlorat 4.500 man i stupade och sårade. De finska förlusterna beräknas uppgå till ca 3.000 sårade och 1.000 stupade eller försvunna. Ryssarnas grepp om landet förblev dock en svår påfrestning. Medan operationerna pågick hade de besatt finsk mark i Ivalo, Kuusamo och Suomussalmi och vilade där på hanen. Den 5 december skulle fältarméns demobilisering vara genomförd, där gavs inte något avkall. Demobiliseringen av Lapplandsarmén blev en ytterst invecklad procedur. Det äldre manskapet hemförlovades och förband ur fredsorganisationen, bestående av unga värnpliktiga, måste ta hand om tyskarna i nordväst. Att detta lyckades var närmast ett under. Men på nyåret fick de unga under högvintern engagera de krigsvana tyskarna i Kilpisjärvi. Den 25 april 1945 övergav tyskarna också detta hörn, någon vecka innan det andra världskriget var över även för deras del.
