Denna förvärvade insikt uttryckte Winston Churchill, brittisk marinminister, sommaren 1914. Truismen fick även konsekvenser för hans egen karriär under det världskrig som följde. 

Degraderande befordran

På eftermiddagen den 18 november 1915 anmälde sig en nyutnämnd major ur The Queen`s Own Oxfordshire Hussars för krigstjänst hos den brittiske överbefälhavaren på västfronten.

Winston Churchill som major 1915 i illasittande uniform och fransk hjälm.

Det var knappast vanligt att officerare med en så förhållandevis låg grad fick direkt företräde hos fältmarskalken sir John French. Majoren som nu infann sig på högkvarteret utanför den lilla staden Saint-Omer nära Calais var dock mycket speciell. Endast ett halvår tidigare hade han varit marinminister; en viktig befattning i ett land som i så hög grad byggde sin makt på sjöstridskrafter. Posten var dessutom inte den första han haft i den brittiska regeringen.

Winston Churchill; bataljonschef 1916. Målning av J. Lavery

Majoren Winston Churchill, nästan på dagen 41 år, hade gjort politisk raketkarriär – men den var inte helt spikrak. Efter ett äventyrligt liv som ung officer, skribent och superkändis under boerkriget blev han konservativ parlamentsledamot redan år 1900. Öppet kritisk till delar av sitt eget partis politik anslöt Churchill sig bara några år senare till Liberalerna. Fortfarande följande sin egen stjärna betraktades mannen med barnansiktet av många, även i de egna leden, som ett oberäkneligt enfant terrible. Lysande intellekt, knivskarp klarsynthet, bländande retorik, resultatvinnande envishet och extrem arbetskapacitet var några av de egenskaper som ändå gjorde honom till en kraft som det politiska etablissemanget hade svårt att undvara. Varför kom han då som arbetssökande till en fransk landsortshåla?

 Minnesplatta i Ploegsteert. OBS: Churchill modell 1940!

Churchills målning av sin främre stabsplats, Laurence Farm,
belägen en dryg kilometer från tyskarnas linjer.

Krigsutbrottet

Ett komplicerat samspel av politiska, ekonomiska och sociala faktorer var de grundläggande orsakerna till det mest fruktansvärda krig som världen dittills skådat. Den bräckliga freden slets sönder av några skott en sensommardag i Sarajevo 1914. Eskaleringen av det destruktiva skeendet antog ett närmast mekaniskt förlopp som var omöjligt att stoppa. Spänningsökningarna hälsades med entusiasm av de breda folklagren i alla läger. En viss Adolf skrev till exempel om sina känslor som 25-åring inför det väntade krigsutbrottet: ” Jag skäms inte för att erkänna, att jag överväldigad av stormande hänförelse sjönk på knä och av överfullt hjärta tackade Himlen för att den skänkt mig lyckan att få uppleva denna tid.” Även marinminister Churchill hade tankar med religiösa förtecken när han bad Gud förlåta sin fascination inför skeendet, men visste också genom egna stridserfarenheter att ”krig är det Okända och det Oväntade”. Flottan hade han i alla fall rustat väl inför den stundande kraftmätningen.

Vy från tysk bunker - Hitler tjänstgjorde i området 1916 - i riktning mot
Neuve Chapelle där Churchill fick sin frontträning hösten 1915.

Huvudaktörerna Tyskland, Österrike-Ungern och det Ottomanska riket ställdes mot Ryssland, Frankrike och England. Japan, samt senare Italien och USA, anslöt sig till de sistnämnda. I augusti 1914 kastades Europa in i ett krig som snart var en världsbrand.

Utvecklingen på västfronten

Den korta gränsen mellan Tyskland och Frankrike var kraftigt befäst. Fransmännens idé var att anfalla där. Tyskarnas plan gick emellertid ut på att rycka fram genom det neutrala Belgien och i en vid sväng kringränna de franska arméerna i norr. Här grupperades nu också den brittiska yrkesarmén. Efter att snabbt ha besegrat sina fiender skulle de tyska styrkorna transporteras på järnväg österut för insats mot de trögmobiliserande ryssarna.

Inledningsvis tycktes planen fungera utmärkt. Belgarna drevs snabbt undan, varefter såväl britterna ledda av French som fransmännen tvingades retirera. I september lyckades dock en fransk-brittisk motoffensiv vid floden Marne stoppa tyskarnas storstilade omfattningsplan. Arméerna började gräva skyttegravar. Krigsromantiken bleknade.

Under ytterligare en tid försökte båda sidor överflygla varandra i nordväst – det enda front-avsnitt som ännu medgav en rörlig krigföring. Fasansfulla förlustsiffror gjorde platser som Flandern, Ypres och Arras världskända. Den unge brittiske marinministern företog under denna period flera resor över kanalen för att ingjuta mod i trupperna. Han erbjöd sig till och med att återinträda som officer och ta befälet över brittiska förstärkningar till Antwerpen, när denna viktiga stad hotades av tyskarna! Bara några månader efter krigsutbrottet hade dock även striderna på västfronten stagnerat i ett blodigt ställningskrig.

Ingenmansland vid Ploegsteert, där britter och tyskar möttes fredligt julen 1914.

Kriget bjöd mycket riktigt på såväl ”det okända” som ”det oväntade”. Att freden inte skulle komma till jul som propagandan utlovat, blev till exempel snart en brutal insikt för alla. På flera platser, främst inom den brittiska sektorn, blev julhelgen 1914 ändå temporärt fridfull när beskjutningen upphörde och frontsoldaterna utbytte gåvor i ingenmansland. Vårens offensiver skördade hundratusentals liv för vinsten av några få meter lerig mark.

Vid offensiven 1917 sprängdes flera stora minor i tunnlar som grävts
under tyskarnas linjer. Krater idag.

Dardanellernas syndabock

Något måste göras för att bryta det bokstavliga dödläget. Churchill var som vanligt en energisk idéspruta och propagerade för allt ifrån vapentekniska innovationer till strategiska omfattningar. Stridsvagnar (”vattentankar” som täcknamn) var exempel på det förra. Själv pilotutbildad förespråkade han också tidigt en satsning på flyget. Hans förslag om att öppna en andra front fick snabbast gehör. Redan i december 1914 hade Churchill föreslagit säkrandet av Bornholm som bas för en rysk operation riktad mot Berlin alternativt en marin framstöt genom Dardanellerna mot Konstantinopel. När ryssarna, hårt trängda av turkarna i Kaukasus, bad om en brittisk ”demonstration av något slag” mot dessa, avgjordes frågan – med välkänt katastrofalt resultat.

Trots att operationen naturligtvis fått stöd och godkänts av andra, utsågs Churchill till syndabock. Den hämndlystna konservativa oppositionen missade inte tillfället att kväsa sin avhoppade klassfrände. Kravet på hans avgång uppfylldes i slutet av maj 1915. Inga andra viktiga poster erbjöds. Istället för att försvinna som en politisk föredetting valde Churchill då att återuppta karriären som officer: sannerligen ett yrke i tiden! Han var nere för räkning men absolut inte utslagen. Den där novembereftermiddagen var dock fightern såväl bokstavligt som bildlikt ute i kylan. 
   

Mot en nygammal karriär

Sir John French och den avskedade marinministern var båda kavallerister och kände redan varandra sedan boerkriget vid sekelskiftet. Churchill hade räknat med att få börja tjänstgöra vid sitt gamla regemente, vilket han besökt på vägen till S:t Omer. Emellertid erbjöds han nu att antingen ingå i Frenchs stab som adjutant eller utnämnas till brigadgeneral och få befälet över en brigad vid fronten. Valet var enkelt: han hade ju tänkt uppta sitt gamla yrke – eller kunna återvända till politiken men då med reell makt. Ett brigadchefsjobb kunde gynna båda framtidsambitionerna. Den första natten som officer på västfronten tillbringade Churchill i ett slott nära S:t Omer med ”champagne och alla bekvämligheter”. Kudden som hustrun Clementine skickat med honom behövdes inte än. Trettio år senare låg slottet granne med en gigantisk tysk V 2-bas… 

Skyttegravar idag utanför Ypres.

Frontträningen började direkt. Den rutinmässiga fronttjänsten genomfördes i tolvdygnspass, med varvad skyttegravs- och reservtjänst. Genom att följa ett sådant pass fick Churchill nu direkt och brutal insikt i krigets smutsiga, blodiga vardag – något som han dock till del redan upplevt som ung officer. Efter allt krigande i politiken kände sig Churchill väl tillfreds med fältlivet. Farorna och umbärandena hanterades med iskall fatalism respektive värmande dryckjom. Tron på ”måttlig och regelbunden användning av alkohol” varade livslångt. Han blev 90 år gammal! 

Ändrade förutsättningar

Churchill fick snart veta vilken brigad som var ämnad för honom. Det spekulerades redan om nästa karriärsteg, då French plötsligt blev ersatt. Det visades sig nu också vara politiskt omöjligt att realisera brigadchefsplanerna: risken för en ”gräddfilsdebatt” var uppenbara! Den nye brittiske befälhavaren sir Douglas Haig erbjöd istället en bataljonschefspost med beford-ringsmöjlighet på sikt. Churchill accepterade med jämnmod. Generalsuniformen avbeställdes. Iförd illasittande fältuniform, fransk(!) hjälm och med överstelöjtnants grad tog exministern över sin bataljon: the 6th Royal Scots Fusiliers. Denna hade lidit svåra förluster vid ett nyligen genomfört slag. Churchill satte entusiastiskt igång med ett återhämtningsprogram. Efter soldaternas inledande misstro mot sin nye, namnkunnige chef – som rivstartade med ett ambitiöst ”krig mot lössen” – vann han snabbt deras respekt. Med stridsmoralen förbluffande snabbt återställd, var bataljonen snart åter klar för fronttjänst.

Vy från Messines – Hitler tjänstgjorde i området under tre perioder - mot
Ploegsteert vid ceremoni 2008.

Chef vid fronten

Strax före gryningen den 27 januari 1915 övertog bataljonen sin tilldelade del av fronten: en cirka 1 000 meter bred sektor vid byn Ploegsteert, populärt kallad ”Plugstreet”, sju kilometer söder om Ypres i belgiska Flandern. Churchill gick med liv och lust in för sin nya uppgift, men politikernas vanskötsel av kriget plågade honom alltmer. Det blev emellertid ytterligare ett antal frontpass - varvade med korta inhopp i Parlamentet - innan den revanschlystne överstelöjtnanten i början av maj samma år återvände till det politiska livet, saknad av sina män. Under perioden hade inga soldatslukande offensiver förekommit i Churchills sektor. Dock skördade skyttegravskriget ständiga offer. Vid flera tillfällen var han själv mycket nära att träffas av granatsplitter och under sin tidigare frontträning råkade han vara borta från sitt skyddsrum då detta förstördes av artillerield. Soldaterna imponerades av sin chefs totala oräddhet och stora omtanke. Däremot uppfattades säkert hans franska hjälm, bärbara badkar med varmvattentank samt tidvis använda staffli med penslar som uttryck för en viss excentricitet!

Än lever minnet! Brittiskt vallmohav vid Menen Gate, Ypres. Här sker
en gripande ceremoni varje kväll.

Gradvis comeback

Vid återkomsten till England tog Churchill upp kampen mot anklagelserna efter katastrofen vid Dardanellerna. Ärendet var fortfarande politiskt laddat och det dröjde nära ett år innan han blev formellt rentvådd. Under processen hade han fått politiska fiender i alla läger och hans framsynta förslag till fortsatt hanteringen av kriget fick sällan gehör. Den stridbare exbataljonschefen, nu med ökande folklig popularitet, fick dock hjälp av krigshändelserna, som besannade hans bistra profetior. Churchill fick den nye premiärministern Lloyd Georges öra och utsågs 1917 till rustningsminister, varvid han bland annat spelade en viktig roll för utvecklingen av stridsvagnsvapnet. Någon plats i koalitionsregeringens innersta politiska ledning fick han dock inte under krigsåren. Den 11/11 klockan 11 anno 1918 tystnade kanonerna. Tyskarnas arméer var då ”beaten at the front and demoralised from the rear” enligt Churchills eminenta skildring av det första världskriget i boken The World Crisis.

Vy idag från de före detta tyska linjerna mot Ploegsteert.

Ödets ironi

Första världskriget gav upphov till flera av orsakerna till det andra. Den fria världens öde vilade då i händerna på en före detta bataljonschef vid västfronten. Hans antagonist, också stridslysten amatörkonstnär men rök- och spritfri, tjänstgjorde faktiskt som korpral och rapportkarl inom samma frontavsnitt. Hitler återbesökte flera av platserna efter den franska kapitulationen 1940. Båda blev för övrigt förmögna på sitt skrivande – men på synnerligen goda grunder fick bara den ene Nobelpriset i litteratur!

”Plugstreet Wood” 1917.

Västfronten och Ploegsteert idag

Längs den forna västfronten har idag plogar, vägar och bebyggelse dolt de flesta synbara spåren efter de blodiga åren. På några platser har dock krigets ärr bevarats och vissa ställen är till och med avspärrade på grund av blindgångare! Området vid Ploegsteert hyser ett koncentrat av krigets lämningar: skyttegravar, bunkrar, jättelika minkratrar - och så gravar förstås. Den gård som Churchill använde som främre stabsplats finns inte längre. Däremot minner en väggplatta om att här logerade fordom en blivande politisk gigant. His “Finest Hour” was still to come…

Västfronten 1915-16.

Operation Merkur – fallskärmar över Kreta

AV BO SUNNEFELDT, FALLSKÄRMSJÄGAROFFICER

På våren 1941 genomförde Nazityskland historiens dittills största luftlandsättningsoperation. Den blev en blodig pyrrhusseger.

I väntans tider

Tyskarnas flygräder började ovanligt tidigt. Annars såg tisdagen den 20 maj 1941 ut att bli ännu en ”vanlig” krigsdag för människorna på Greklands största ö. Den blodröda solen hade precis orkat upp över det azurblå Medelhavet i öster. Snart glödde Kretas höga, snövita toppar och över olivlundar och vackert blommande grönska spred sig ett värmande morgonljus. Himlen var klar som vanligt denna årstid – ändå hopade sig krigsmolnen alltmer: en tysk invasion väntades i närtid. 

Tyska transportplanet Junkers 52

Kriget hade gått dåligt för de allierade. Grekland var det senaste i raden av länder som tvingats in under axelmakternas ok. En ditsänd undsättningskår, främst bestående av trupp från Nya Zeeland och Australien, hade bara en knapp månad tidigare fått evakueras till Soudaviken på Kreta. Denna vårmorgon bestod öns försvarare av en brokig skara om cirka 47 000 man: främst omfattande de från fastlandet evakuerade soldaterna från samväldet, men också en brittisk styrka, 9 000 grekiska rekryter, 1 200 gendarmer och 3 000 beväpnade civila. En stor del av soldaterna hade dock ickestridande befattningar och bristen på tyngre vapen var skriande. Öns egna soldater hade inte kunnat lämna fastlandet efter att ha insatts i striderna där.  

            
              
     
                  Tyska fallskärmsjägare i planet                  Uthopp! (Bild ur den tyska 
                                                                                    soldattidningen Signal.)

Fallskärmar över Kreta

Angrepps- och försvarsplaner

Såväl brittiska som tyska strateger hade tidigt insett den 26 mil långa och 6 mil breda öns betydelse som operationsbas i östra Medelhavsområdet. Härifrån kunde till exempel såväl de för tyskarna viktiga rumänska oljefälten som britternas egyptiska baser nås med bombflyg. Britterna hade herraväldet till sjöss - även om det endast gällde nattetid, då det överlägsna tyska flyget inte kunde verka. Detta i kombination med avsaknaden av lämpliga fartyg gjorde en tysk kustinvasion omöjlig. General Kurt Student, skapare av och chef för de tyska luftlandsättningsförbanden ingående i Görings flygimperium, agerade dock ivrigt tillsammans med sin chef för ett luftburet anfall. Ett lyckat sådant skulle också kunna återskapa glansen kring Luftwaffe efter misslyckandet vid slaget om England. Hitler, som hade det stundande anfallet på Sovjetunionen i fokus, var emellertid inte beredd att splittra de militära resurserna. Klartecken gavs dock för en snabb insats med begränsade förband.

Många fallskärmsjägare stupade redan i samband med hoppet.

”Operation Merkur” innebar att med drygt 4 000 fallskärmsjägare i en första luftlandsättning med glidflygplan och fallskärm ta flygfältet Maleme och terrängen vid staden Chania i väster, för att med knappt 4 000 i en andra våg samma dag ta flygfälten vid städerna Rethymnon och Heraklion. Därefter skulle 14 000 man - huvuddelen av en bergsdivision - flygas in och de resterande försöka ta sig sjövägen till öns då förhoppningsvis erövrade hamnar. Lokal styrkeöverlägsenhet och överraskning var viktiga delar i planen. Tyskarna hade dock totalt missbedömt försvararnas styrka. Även överraskningsmomentet var borta: öns bergiga och oländiga terräng bjöd inte på många alternativa luftlandsättningsplatser. Dessutom hade chefen för samväldesstyrkan Creforce, general Bernard Freyberg, tillgång till tysk signaltrafik via den topphemliga dekrypteringskällan ”Ultra”… Försvaret var förstås planerat i enlighet med denna insikt - med ett par viktiga undantag: stridsidén saknade snabba, beslutsamma motanfall och Freyberg tolkade Ultra så att huvudinvasionen skulle ske från havet. Detta skulle komma att visa sig ödesdigert.

Stora tyska flygplansförluster.

Soldater från skyn!

Flygräderna var snart över och de soldater som rutinmässigt tagit skydd skulle just återgå till sina vanliga morgonbestyr. Några minuter i åtta hördes emellertid åter det dova ljudet av flygmotorer. In över Maleme och Chaniaområdet dånade plötsligt tyska bombplan och fällde sin dödsbringande last över främst luftvärnsställningarna. Strax därefter såg de försvarande nyzeeländarna där, hur flera mörka plan med långa vingar tyst och kusligt svepte in över dem på låg höjd: glidflygplan! 
  

Tyska fallskärmsjägare tar fångar.

För fallskärmsjägarna i nästan 500 anflygande tyska transportplan återstod endast några minuter till uthopp. Deras käcka visa Rot scheint die Sonne hade för länge sedan tystnat – men blodröd skulle dagen snart bli på annat sätt... ”Fertigmachen!” Hoppmästarens order slet sönder det monotona flygplansmullret och tjänade som ett verbalt piskrapp. Soldaterna, eliten av tysk ungdom, reste sig på utrustningstunga ben och hakade fast fallskärmarnas utdragslinor i en takstång. Dånet av hundratals motorer vräkte in med fartvinden när sidodörren öppnades. Himlen och soldathjärtan vibrerade. ”Fertig zum Absprung!” Den förste hopparen i respektive lag klev fram i dörren. Framtiden - i såväl männens tankar som för många av dem i praktiken – var komprimerad till nuet. Från hopphöjden på bara cirka 100 meter var markens detaljer lätta att se; inklusive eldgivningen från försvararnas luftvärn… Flygplansskuggorna svepte som spöklika händer över de vita husen och dess förskräckta invånare. Farten minskades. Några långa sekunder senare ljöd en hornssignal och ut i ”krucifixställning” kastade sig de första representanterna för förbandet med en dykande, hakkorsgripande örn som symbol. Många hade bara några minuter kvar att leva.

Fallskärmsjägare under stridspaus.

Slaget avgörs vid Maleme 

De fåtal brittiska plan som kunnat avvaras för Kretas försvar hade nyligen ”räddats” över till striderna i Afrika. RAF gjorde skäl för soldathumorns uppgivna smeknamn: Rare as Fairies (”Sällsynta som älvor”)! Väl så allvarligt var att Freyberg förbjudits att förstöra flygfälten: ”de kunde ju komma till pass senare”. Boforsluftvärn och några artilleripjäser fanns visserligen, men bristen på transportmedel och stridsvagnar för snabba, kraftfulla motanfall – viktiga vid strid mot lufttrupp – var stor. Dessutom var de högre befälhavarna skolade i västfrontens statiska strider 25 år tidigare. De enskilda förband bland vilka fienden landade, kämpade dock med iver i ren självbevarelsedrift. Förvirrade, lokala strider, inte sällan på närstridsavstånd, utkämpades i hettan bland olivlundar, raviner och småbyar. De fallskärmsburna jägarna var ytterst sårbara i luften och innan de återsamlats. På vissa platser förekom därför ren massaker och flera tyska chefer stupade tidigt. Stridernas inledning kännetecknades av stor tapperhet och många tyska offer – men också av flagranta brott mot krigets lagar: fångar sköts av båda parter. I några fall förekom det även att försvarslösa tyskar lynchades av civilbefolkningen.

Imbrosravinen genom vilken många tog sig till evakueringshamnen.

Bergsdivisionens ankomst var helt avgörande för slagets utgång. Detta krävde tillgång till flygfältet vid Maleme, vars nyckel hette Höjd 107. Om denna stod det inledningsvis heta strider. Dåliga sambandsmedel, bristande samordning, svag initiativkraft och återhållna reserver - till följd av felaktig bedömning av risken för en kustinvasion - ryckte segern ur försvararnas händer.

Bergsjägarna började landa vid Maleme redan under påföljande dags eftermiddag. Därmed var slaget i praktiken redan avgjort, trots att såväl den andra vågens luftlandsättningar vid Rethymnon och Heraklion som den tyska sjötransporten krossades. Ännu en tid skulle dock motstånd bjudas vid områden som Fängelsedalen och Galatas. Även bergsbyn Kandanos i väster tillhör de platser som skrivits in i Kretaslagets dystra historia: byn utsattes för hårda repressalier efter att lokal milis bekämpat en tysk motorcykelbataljon. Främst Chania men även Heraklion utsattes för terrorbombning av den typ som Guernica fått genomlida fyra år tidigare. Stridens kaos blev till slut ohanterligt. Den 27 maj, efter således en veckas kamp, gav Freyberg order om evakuering till Egypten.   

Evakueringshamnen Sfakion

Evakuering, kapitulation - och motståndskamp!

Befälet över tyskarnas stridskrafter på Kreta utövades av bergsdivisionens chef general Julius Ringel. En evakuering från Chaniaområdet var omöjlig, främst med hänsyn till tyskarnas kraftsamlade anfall i denna riktning. Planen blev istället att evakuera Creforce från den lilla hamnen vid Sfakion på sydkusten. Horder av håglösa, utmattade och hungriga soldater lyckades också mödosamt ta sig de 6-7 milen dit via den smala Imbrosravinen.

Försvararna vid Rethymnon nåddes inte av evakueringsordern. Deras kamp till slutet mot bergsjägarna kan ha styrkt Ringel i uppfattningen att huvudutskeppningen skulle ske i öster. Endast mindre tyska enheter sändes därför mot Sfakion, där tusentals soldater kunde skeppas iväg under några få nätter. Styrkan vid Heraklion evakuerades lyckligt från hamnen där – bara för att senare drabbas av Luftwaffes störtbombare: över en femtedel av soldaterna dödades.

Klockan nio på morgonen den 1 juni kapitulerade de kvarvarande styrkorna. De tusentals soldater som inte lyckats få enkel biljett till Afrika, ingick i de totalt 12 000 krigsfångar som fördes till Tyskland. Ytterligare hundratals män hölls gömda av kretensarna. Tyska repressalier vidtogs omgående mot civilbefolkningen för detta och påstådda övergrepp under invasionen. Tyskarna höll ön till krigsslutet 1945. Aktioner från internt konkurrerande motståndsgrupper under ockupationsåren innebar ytterligare grymma tyska hämndaktioner. Totalt dödades nära 9 000 civila av stridshandlingar eller arkebusering och listan på drabbade byar kan göras lång. Ingen hämnd utkrävdes dock för en brittiskledd gerillagrupps spektakulära kidnappning av en general nära Knossos.

Epilog

Under majstriderna 1941 stupade totalt drygt 1 700 man ur Creforce eller rapporterades saknade. Royal Navy förlorade lika många på de 26 större örlogsfartyg som skadades eller sänktes av tyskt flyg i vattnen kring ön. Med över 3 000 stupade fallskärmsjägare – 40 % av den insatta styrkan (och fler tyska soldatliv än kriget dittills krävt!) – blev Kreta en tysk pyrrhusseger. Inga större tyska luftlandsättningar skedde senare under kriget. Däremot anammades luftlandsättningskonceptet av de allierade. Genom ett ödets ironi kom general Student att bli ögonvittne till de enorma fallskärmsfällningarna vid Arnhem 1944!

Nära det berömda Knossos skedde en spektakulär kidnappning. 

 
Härliga badstränder, skönt klimat, hänförande natur och fascinerande mångtusenårig historia, gör idag Kreta till ett populärt, sorglöst turistmål. Gravrika krigskyrkogårdar, monument över avrättade civila och minnestavlor i terrorförstörda bergsbyar erinrar dock om den brutala tid för endast drygt 60 år sedan, då Nazitysklands maktambition hotade en hel världs frihet – och om de människor som fick betala priset.  

Monument över avrättade civila, Rethymnon

Tyskt samtida fallskärmsjägarmonument. Örnsymbolen, på ön benämnd ”den onda fågeln”, är numera borta. 

Militära gradbeteckningar - armén

Arméns militära gradbeteckningar från 1 januari 2009.

<Tillbaka

Menig	Menig 1 kl./år 1	Menig 1 kl./år 2	Menig 1 kl./år 3
Menig 1 kl./år 4	Vice korpral	Korpral	Sergeant
1:e sergeant	Fanjunkare	Förvaltare	Regementsförvaltare
Fänrik	Löjtnant	Kapten	Major
Överstelöjtnant	Överste	Överste 1:a graden	Brigadgeneral
Generalmajor	Generallöjtnant	General

<Tillbaka

Militära gradbeteckningar - flottan

Flottans militära gradbeteckningar från 1 januari 2009.

<Tillbaka

Menig	Menig 1 kl./år 1	Menig 1 kl./år 2	Menig 1 kl./år 3
Menig 1 kl./år 4	Vice korpral	Korpral	Sergeant
1:e styrman/konstapel/maskinist	Flaggstyrman/-konstapel/-maskinist	Förvaltare	Flottiljförvaltare
Fänrik	Löjtnant	Kapten	Örlogskapten
Kommendörkapten	Kommendör	Kommendör 1:a graden	Flottiljamiral
Konteramiral	Viceamiral	Amiral

<Tillbaka